Jag kan inte hitta min plats i världen

Var finns min recension? Jag kan inte hitta den webbplatsen. Vanligtvis publiceras recensioner på en gång, men det kan finnas en kortare försening innan recensionen visas. Observera att recensioner publiceras i vistelseordning snarare än publiceringsdatum. 2014-okt-12 - På tisdag börjar vi ett nytt tema som i sig är en förlängning av vårt förra tema ”Jag och min familj”. Vårt nästa tema bär namnet ”Min plats i världen”. Syftet med temat är … Nästa år kan vi höja ribban och hitta denna nya vän utanför vårt normala sociala kontext, tänk vilka underverk det skulle kunna skapa. Så kom igen nu Sverige. Jag vill se oss på topp tjugo listan på Hitta vänner i nästa års undersökning. Nu har jag inte tid att skriva mer jag skall ut och hitta en ny vän. Lidande - platsen där du kan hitta dig själv. Efter två veckor på sjukhuset där jag fått gå igenom en hel del är jag äntligen hemma. För dig som inte känner till mig eller min sjukdom MG kan du läsa mer om det här.Men tiden på sjukhuset har fått mig att reflektera en hel del kring lidande, smärta och sjukdom och med denna post vill jag dela mina lärdomar och insikter där jag ... Hon kunde inte lämna sina föräldrar, han är hans jobb. Och fortsätt att kommunicera huvudsakligen via Internet. Jag vet inte hur länge ett sådant äktenskap kommer att gå … I allmänhet verkar det som om jag genom en virtuell bekant enkelt kan springa in i en “fru” med en massa barn som bara bestämt sig för att ha lite roligt. Den inre kärnan. Jag vet att den finns där, vet hur den ser ut och vad den består i. Men däremot har jag inte haft den där förmågan att skriva, hitta orden jag söker och det där härliga ”flowet” som ibland uppstår när jag ”hittar rätt”. När timmar kan gå utan tanke på annat än berättelsen. Min Plats hjälper dig att hitta din plats och dina verktyg för att må bra i vardagen. Min Plats arbetar med privatpersoner, företag och organisationer för att minska stress och öka välmåendet. Med samtalsstöd, utbildningar och föreläsningar skräddarsyr vi vad din hälsa behöver. Vi arbetar med avspänning, stresshantering och mentalträning samt avspänningsmassage. Hon vill inte för det finns ingen bok i världen som kan fånga den platsen. Jag vill också. Jag vill hitta min plats på jorden och fylla den med allting som livet ska fyllas med. Jag vill också bo på en plats som fyller mig med saker som aldrig kan beskrivas med ord. Min plats. Ja, jag vet, jag hör er. Jag är 19 år gammal. Du vinner alltid på att hitta rätt personer som kan stötta dig och bolla idéer när du behöver det som mest. Men att hitta sin plats/tribe är inte helt lätt. Så jag tänkte varför inte skapa en plats med hjälp av min trogna vapendragare Siranee. Lyfter vi mötet emellan influencer till en helt ny n ... Jag känner mig lyckligt lottad. Jag har äntligen en plats där jag kan dela med mig av hela mig. Jag behöver inte tänka på något annat än att bara vara mig. Tillsammans med två av mina coachkollegor som också har sin Lifespider har vi skapat ett utrymme där vi delar med oss av framgång och bakslag. D

Nordisk TV - En guide till nytt utbud

2020.03.29 15:22 Kyndrak Nordisk TV - En guide till nytt utbud

Vi i Skandinavien har inte bara världens bästa samhällen, vi förstår även varandra väldigt enkelt. Så tröttnar du på att kolla på amerikanska serier med helt bisarra värderingar och moraler, men har sett klart allting svensk TV har att erbjuda så följer här en guide till en helt ny värld som kanske öppnar sig för dig. Passar bra i tider då många bör vistas hemma.
Pga. copyright osv. så är "köpta" serier regionlåsta, dvs. dyra amerikanske produktioner eller reality program, svenska serier som gjorts av produktionsbolag som inte är public service, och musikrelaterade program. Det som är kvar är kanalernas egna produktioner som dom så vänligen låter utomstående titta på utan regionbegränsningar. Förstår man det konceptet och inte blir sur när "Poldark" på NRK inte startar eller får upp ett felmeddelande när man vill starta "Tunn Is" på Isländsk TV så kommer du snabbt komma in i det.
Här följer mina personliga favoriter

Norsk TV

Alla älskar norska, det går inte att vara sur eller ledsen när man hör norska. Så sätt på din bästa "ische"- dialekt, börja alla meningar med "jag må nå...", och använd häftiga ord såsom "flink" och "morsom" så ofta du kan.
NRK WebplayeAndroidTV/Mobilapp
Vi börjar på toppen med den snyggaste, fylligaste och roligaste kanalen. Bra varierat utbud med lättnavigerat och tydligt UI.
Side om side Om du gillar Felix Herngren humor så kommer du älska den här.Det är nämligen ingen stammande pinsam Felix med, men samma underbara typ av skämt
Der ingen skulle tru at nokon kunne bu Ett program för dig som vill käka chips i soffan men ändå känna dig aktiv.Det handlar om ensamvargar som väljer att bo mitt uti vildmarken i norden, där varje dag är en kamp för överlevnad och värme är en lyxvara under vintern.
Familieekspedisjonen Ut på tur, aldrig sur! Ideala konfliktfria familjer utan vildmarkserfarenhet tävlar mot varandra att nå först till ett mål genom den norska vildmarken. Feelgood och vacker miljö i ett och samma program.
P.S. Om du gillar julkalendern så må du kika på deres. Svenska julkalendern är det ikke nå fel pa, men gillar man inte Sci-Fi rymdäventyr till jul t.ex så har NRK lite mer klassiska och spännande alternativ som e väldigt flink.
TV2 Sumo
WebplayeAndroidTV/Mobilapp
En norsk betalkanal med fokus på reality-tv. Visar reklam, men deras reklam är samma märken som vi har fast utan all jobbig Casinoreklam, dvs rolig reklam. Har en kategori bara för fria serier, vilket gör denna sida till den lättnavigerbaraste av alla för oss icke-norrmän att titta på deras utbud. Kräver att du skapar ett gratiskonto att logga in med.
Farmen kjendis Farmen, fast på norska, med kvinnan vi alla älskar att hata; Gunilla, the one and only.Vissa förstår inte vad hon säger, andra är rädda för henne. Kanonbra underhållning helt enkelt.
Glow Up Ingen måste något i livet, men gillar du smink så vill du verkligen inte missa detta.Riktigt snyggt producerat och rolig tävling som handlar om just tävlingen och inte massa drama omkring. Rätt person vinner i slutet även. 10/10
Wunderland En reality serie i sin fjärde säsong som följer norska raggare som åker gamla jenkare, super och allmänt mår. Norska Raggare, det blir inte bättre. Väldigt snyggt filmad.

Finlandssvensk TV

Ibland kan det kännas som i vill gärna glömma bort dom för dom påminner oss om dåliga minnen, men finlandssvenskar finns och har den bästa dialekten efter norrlänningar i min mening. Den enklaste starten för dig som vill se nordisk tv då alla pratar svenska.

YLE WebplayeAndroidTV/Mobilapp
En väldigt snygg men tyvärr krånglig sida för oss som vill titta från Sverige. Många program är markerade som tillgänglig endast för finnar för att skilja programmen åt, men dom som inte är det kan ändå vara otillgänglig för oss. Appen och beskrivningarna är på svenska, men det är inte först du startar programmet som du vet om det är på svenska eller finska och om det finns svensk text, men godbitar finns.
Eskil Granlund - stridsordonnans Eskil berättar några minnen från frontlinjen från en rysk offensiv vid Tali-Ihantala. Han får Rambo att låta som en söndagsflanör.
Den stora festen Svensktalande Samer i Finland berättar om deras förberedelser inför deras kristna konfirmation.Mycket att packa upp här om vad tradition och kulturidentitet egentligen är.
Finland är svenskt[svensk textning] Nu är det lätt att tänka att vi är hemska imperialister som behandlade finnar som skräp och vi är så himla onda innerst inne och måste sona för våra förfäders handlingar. Eller så kan man se vad dom själva tycker om deras identitet och hur det historiskt faktiskt var. Superbra serie som dyker djupare i ämnet.
MALAX TV WebplayeAndroidTV/Mobilapp
Meme TV. Finns inget bra här mer än kultfaktorn. Vill du vara "edgy" så kan du ha på det som bakgrundsvideo på din hemmafest. dom har ingen app, så kan du koda sånt så är det nästan ett medborgerligt ansvar att hjälpa dom med det. Det finns även fler liknande om det här är din grej . Lokal-TV i svenskfinland

Dansk TV

Det är inte så grötigt som du tror, utan snarare bara en konstig skånska när undertexterna är på."Man vänjer sig" som en känd filosof en gång sade.
DR WebplayeAndroidTV/Mobilapp
Propps till Danska public service att dom har ett program som heter "Danmarks bedste bonderøv".Sidan är inte den snyggaste men praktisk. Utbudet för icke-danskar är inte det största.
Gift ved første blik Danska "Gift vid första ögonkastet". Mysig enkel och bra tv. Inte så grötig danska, lätt att hänga med och deltagare man lätt fastnar för.
Herrens veje Väldigt grötigt utal, men väldigt bra serie! Värd mödan att vänja sig vid danskan.
Doggystyle Asta glider omkring och försöker hitta sin plats på jorden och kärleken.Är du nyfrälst på danskan nu så är det här serien att fortsätta på om du gillar romantik.

Isländsk TV

The Dark souls av nordisk TV. Det är glest och kalt där. Både i landet och med programutbud. Allting är på isländka naturligtvist.
RÚV
Jag hade önskat att SVT finansierade textningen till svenska så fler kan ta del av deras program, som t.ex en dokumentär om deras första kvinnliga president som själv pratar svenska. Vigdís, fífldjarfa framboðið. Men världen fungerar inte så tyvärr, även om dom köpt massor av svenska serier.



Har detta hjälpt dig mot karantäntristessen så glädjer det mig.Jag kan tycka det borde finnas starkare samarbeten emellan nordisk public service TV, både att tillåta fler program vara tillgängliga men också med textning av varandras språk. Bra statliga jobb som inte behöver ligga i Stockholm, samt bra för våra länder att komma närmare varandra kulturellt. En utopi skulle vara att alla nordiska public servicekanaler går att se fritt i norden sinsemellan med varje lands språks textning som val.
submitted by Kyndrak to sweden [link] [comments]


2020.02.06 16:15 AIK-intervjuer Svartgula Röster, februari 2020: Fredrik Söderberg

Vår allra första intervju är med AIK Fotbolls Fredrik Söderberg. Berätta lite om dig själv, vem du är och vad du gör. Biljett- och Marknadschef är titeln. Det jobbet innefattar även att vara ansvarig för vår kommunikationsgrupp, och också ytterst ansvarig för hur vi bedriver våra kringarrangemang, alltså hur vi bedriver våra arrangemang på ett sätt som lockar mer publik. Sen är min kollega Henrik Koch ansvarig för hur vi bedriver arrangemangen utifrån hur Svenska Fotbollförbundet säger att vi ska bedriva dem. Jag har jobbat här i AIK i drygt ett och ett halvt år. Innan dess har jag jobbat med AIK till stor del på Nationalarenan. Jag har jobbat på Stockholm Live med sportevenemang med olika förbund, t.ex. innebandyförbundet, handbollsförbundet, ishockeyförbundet, osv. AIK:are sen grunden. Har aktivt gått på matcher sen jag var 12-13 år tror jag.
Hur kommer det sig att du blev Gnagare från första början? Det är många som redan vet att min pappa jobbade i AIK som sportchef under 90-talet, och då är det många som tror att det är på grund av honom. Till viss del är det ju det, men han var inte född AIK:are. Jag blev AIK:are som protest mot honom, och sen började han jobba i AIK. Så han började jobba i AIK först efter att du blev Gnagare? Ja, precis. Så det kanske var tack vare dig han började? Haha, kan vara, men det vägde nog inte mycket in tror jag. Men min vilja att stå för nånting eget föll ju lite när han började jobba i AIK. Men det var liksom ett aktivt val jag gjorde att bli Gnagare när jag var 8-9.
Vilket är ditt bästa AIK-minne? Oj, det finns så otroligt många. Men det jag brukar svara på den frågan, bara för att det kom spontant för mig nån gång, det är sista allsvenska matchen på Råsunda. Jag var där med min son som var 10 år, och det blev väldigt starkt tyckte jag. På 90-talet var jag aktiv på olika läktarsektioner. Sen fick jag barn när jag var 24 år, och då var det några år där i början på 00-talet då jag gick betydligt mindre frekvent på matcher. Sen från Superettanåret ’05, då började jag gå på familjeläktaren tillsammans med honom [sonen] för han var 4 år. Så från ’05-’12 på Råsunda så betydde familjeläktaren väldigt mycket för mig. Vi skapade en väldigt egen atmosfär där. Min son blev så mycket AIK:are tack vare det här, och idag har han ju eget årskort på Norra. Jag visste att det här var sista allsvenska matchen på Råsunda med honom. Jag visste att sen skulle han gå mer själv på Nationalarenan utan mig, på Norra Ungdom. Det blev både ett fint farväl för mig av Råsunda (även om Napoli-matchen kom sen), det blev på nåt sätt ett avstamp för den eran som hade betytt väldigt mycket för mig, och starten på nånting nytt, framförallt för honom. Det var nästan som att överlämna nån form av AIK-skap till honom i den stunden. Väldigt lång utläggning av mitt starkaste AIK-minne, men det betyder väldigt mycket för mig. Sen finns det mängder av andra minnen också.
Vad har AIK som klubb betytt för dig? Det har identifierat mig som person till väldigt stor del. Alltså jag identifierar mig ju som AIK:are i så mycket… Det blir en stor del av din identitet? Exakt! Bara det gör ju att jag känner mig som i symbios med klubben, på gott och ont. Ibland har det varit så mycket att det nästan sliter på en att vara fotbollssupporter. Men det gör ju också att alla de stunder när euforin är som starkast (och det behöver inte vara segrarna på plan, för mig är fotbollen väldigt, väldigt mycket gemenskap, som jag beskrev med min son t.ex.), allt det gör det ju ännu starkare sen. Det blir så tydligt att det är en del av ens identitet och personlighet. Och nu är det ju en helt ny era i egenskap av anställd inom AIK. Nu går man ju liksom in på ett… Det blir en annan typ av relation? Exakt! Nu betyder det ju mer för en på ett sätt, fast på ett helt annat sätt så att säga.
 
Vad innebär egentligen din roll som biljett- och marknadschef? Hur ser en vanlig dag på jobbet ut för dig? Jag är resultatansvarig för våra matcharrangemang, att dra in så mycket folk som möjligt. Det är det enkla svaret. Sen är jag som sagt ansvarig för kommunikationsavdelningen. Vi kommunicerar ju mer än bara biljetter och årskort. Så jag är ju också delaktig i merchandisekampanjer, hur vi kommunicerar nya transfers, hur vi jobbar med våra kommunikationssystem (vi har t.ex. investerat i ett nytt mailverktyg för att kommunicera mycket mer digitalt) – alla den typen av delar. Vad kommunikationsavdelningen behöver för att kunna göra ett bättre jobb. Så det är ju två delar på det sättet. Men ytterst skulle jag säga att jag är resultatansvarig för matcharrangemangen.
Nu är det drygt två månader kvar till den allsvenska premiären, och bara tre veckor [läs två veckor] kvar tills Svenska Cupen drar igång, där gruppspelet som bekant ingår i årskortet. Ifjol spelade vi cupmatcherna på Nationalarenan för att alla skulle få plats, men i år är vi tillbaks på Skytteholm. Hur ser det ut med kapaciteten och biljettrycket? Matcherna är slut på Skytteholm. Helt slutsålda båda två? Helt slutsålda båda två, ja. Kapaciteten är 5200. Eftersom det nu är slutsålt till båda två redan innan försäljningen öppnats upp för de som inte har årskort, finns det då en chans att ni kanske lägger till ytterligare en träläktare eller utökar kapaciteten på något sätt? Vi har maxat den så mycket det går. Den normala kapaciteten är bara på 3000+ tror jag. Huvudläktaren tar ju bara 1000. Så vi har byggt till läktare och utökat den så mycket vi får egentligen. Så det kommer inte gå att utöka nåt mer än det redan är utökat? Nej, tyvärr. Och det ska vi säga att det kan ju finnas sin charm med Skytteholmsarrangemang, men det handlade om att Nationalarenan inte var tillgänglig, annars hade vi självklart spelat där.
Sen rullar årskortsförsäljningen på som vanligt parallellt med förberedelserna inför cupen, fast med ett par nyheter för i år, vilka vi strax ska gå in på. Hur ser det ut med årskortsförsäljningen just nu? Vi har precis passerat 10 000 igår [läs onsdag 29/1], och vi ligger alltså över 50% högre jämfört med motsvarande datum ifjol. Vi ligger därmed mer än två månader före, dvs. de här siffrorna nådde vi i slutet av mars ifjol. Då hade vi premiär den sista mars, nu har vi ytterligare en vecka på oss. Vi har en målsättning på 12 000, vi passerade precis 10 000, och vi sålde totalt 10 723 på hela förra året. Jag beräknar att de 700 som är kvar för att passera fjolåret, det gör vi här i februari månad, och sen går vi all in sista månaden för att passera målet på 12 000. Så ur det perspektivet gör vi ett väldigt, väldigt bra årskortsrace i år!
Du har ju avslöjat för mig att ni snart ska lansera en ny kampanj. Vad kan du berätta för våra forumsmedlemmar om den stundande kampanjen? Jag kan berätta att den kommer leva längre än bara årskorten. Jag tror vi går mer och mer mot kampanjer för att starta upp säsongen snarare än att bara driva årskort. Sen är ju årskort ett steg i det. Vi såg exakt samma sak egentligen ifjol, då med kampanjen ”Med dig vill jag leva”. Sen utnyttjade vi det när vi lanserade en Europatröja. Vi utnyttjade det när vi tillsammans med Volkswagen lanserade Ink Edition-bilen, där man måste ha en AIK-tatuering. Vi spann vidare på det när vi jobbade med en insamlingskampanj till Hjärt-Lungfonden i Ivan Turinas minne, då gjorde vi om det till ”Med dig fick vi leva”. Kampanjen levde vidare över hela året, och ”Gnaget on tour” (som var året innan dess) levde också vidare under hela året. Vi går mer och mer mot den typen av format, så det kan man förvänta sig. Man kan också förvänta sig att vi på ett sätt går ifrån det traditionella sättet som vi brukar göra kampanj, men det kommer också vara retro, att vi går tillbaka lite till det klassiska sättet att göra kampanj. Låter motsägelsefullt, men det ska bli intressant att se vad det blir.
 
En av årets stora nyheter är den stora prissänkningen, där ni valt att sänka priset på 44% av våra årskortstyper med sammanlagt uppemot 2½ tusen kr. Hur kommer det sig? Vi vill stretcha priserna mer för att skapa möjligheter för människor att kunna gå oavsett vilken livssituation du befinner dig i, och vi vill också segmentera vissa läktarsegment för att markera att det inte är här vi ska göra den stora vinsten. Det här har andra värden. Norra Stå är ju till viss del ett sånt segment, Norra Ungdom och ungdomssektionen är absolut ett sånt segment, familjeläktaren – det finns andra attribut där. Det är därför vi har valt att stretcha de priserna, för att vi ska verkligen markera och berätta för vår supporterskara att det här är läktarsegment som har andra värden än det strikt kommersiella.
Vad har prissänkningen lett till? Har ni sett några skillnader jämfört med tidigare års försäljning till följd av att så många årskortstyper blivit billigare? Normalt sett skulle jag säga att pris egentligen inte är en fråga för människor när man väljer att gå på fotboll. Årskorten är en större investering, så där tror jag att det gör större skillnad, men tittar man på lösbiljetter har vi sett att det gör ingen skillnad. Det finns ju rim och reson i det så att säga, men i de prisintervall som vi ligger. Om vi har gjort en rabatterad kampanj (vilket vi som princip nu aldrig gör) så ger det ingen effekt, så pris generellt är inte den stora frågan. På årskorten, som sagt var, där är det ju en större investering. Där kan jag verkligen se att det kan göra skillnad. Men jag tror att vad det verkligen ger är ett signalvärde. Jag tror att vi kommunikativt har varit duktigare på att berätta att vi har reducerade prisklasser också. Så vi har sålt många fler årskort jämfört med ifjol och det ser väldigt bra ut i år, men du tror inte att det nödvändigtvis beror på prissänkningarna? Du tänker att folk som vill gå och se AIK kommer göra det, oberoende av priset? Ja, jag tror att prisskillnaderna har haft en del i det naturligtvis. Framförallt på Norra har det säkert haft det. Men framförallt tror jag att vi har varit duktigare på att kommunicera.
De största prissänkningarna får våra barnfamiljer, ungdomar, studenter och pensionärer avnjuta. På Norra Ungdom har ni dragit av 1/3 från årskortspriset, medan studentårskorten på Norra blivit hela 59% billigare! Dessa två grupper betalar nu bara ca 30kmatch i snitt, medan barn, ungdomar och pensionärer med årskort på familjeläktaren bara betalar ca 20kmatch. Kan vi se detta som att föryngringen av spelartruppen nu även ska följas upp av en föryngring på läktarplats? Ja, men det var en bra liknelse, haha. Jag har inte resonerat så, men jag snor den idén av dig. Egentligen handlar det om att visa att vi ska inte kapitalisera på barn. Jag går ju bara tillbaka på mig själv, hur jag har lyckats förmedla ett AIK-skap till mina barn så att de, när de sen står på egna ben och klarar av att hantera egna räkningar, kan ge tillbaka till AIK. Det är signalvärdet här. När det gäller pensionärer är det snarare tvärtom. Du har levt ett AIK-liv och är värd att inte känna att det är dig vi ska göra vår kommersiella tillväxt på. Så det är två grupper som står ut gentemot generell AIK-publik på det sättet.
 
En annan uppmärksammad nyhet är nedstängningen av det tredje etaget. Vad har föranlett detta beslut? Vi har ett problem i AIK, vi har för stora glapp mellan vår högstanivå och vår lägstanivå. Vi gör fantastiska matcher mot Sundsvall [50 128], Hammarby [49 034], osv, och samtidigt har vi matcher som är på en nivå som nästan inte känns värdig AIK där vi är som klubb. Skillnaden mellan högsta- och lägstanivå för säsongen 2019 var 34 000 personer. Om vi ska få en tillväxt över tid, då har det visat sig att det är svårt att kallkullera med de här stormatcherna. De styrs också utifrån sportsligt läge, utifrån friktion och rivalitet, osv. AIK – Djurgården 2019 drog 45 000. Det är ju inget säkert kort att det alltid drar 45 000 för att det är AIK – Djurgården, utan det finns många osäkerhetsfaktorer i det. De matcherna har bevisligen inte lett till att vi får ett drag i klubben i övrigt. Vi kan inte marknadsföra de matcherna som stormatcher för att få en ökad effekt på övriga matcher, det har varit rätt tydligt. Varför vi har en lägre beläggning är sen också för att vi har ett köpbeteende som är väldigt, väldigt sent. Det är det vi vill förändra med stängningen av läktare 3. Nu vet alla att det är grundkapaciteten, och då vill jag slå hål på några missförstånd här:
  1. Vi tror inte att effekten av att stänga läktare 3 blir att folk som köpte läktare 3-biljetter till matchen mot Hammarby eller Djurgården nu kommer vara mycket mer benägna att gå på en match mot Varberg eller Helsingborg mitt i sommaren. Det är inte den effekten vi söker. Effekten vi söker är t.ex. på premiären. Vår premiärmatch har historiskt sett kunnat sälja slut på två läktaretage, men de sista biljetterna säljs på dagen för att man förväntar sig att vi kan öppna läktare 3 om det skulle ta slut. Vi vill nu kommunicera tydligt att vi inte kommer göra det, och då kan vi använda Maribor-matchen under sommaren som ett tydligt exempel. Där kommunicerade vi att vi inte kommer öppna mer än läktare 1, vilket gjorde att matchen fick ett självdrag och en känsla av ”Nu kommer det att ta slut här”. Får vi upp den effekten kring premiären – ”Nu är det den här kapaciteten som gäller, vi har redan sålt den här mängden årskort, det finns bara den här kapaciteten kvar att sälja på” – då vill vi få den effekten att folk tänker ”Nu måste jag förse mig med biljett nu!” Säljer vi sen slut premiären tidigt, då har vi som jobbar med biljettrekrytering mycket, mycket längre tid på oss och mycket bättre resurser att fokusera på de nästkommande matcherna. Kan vi fokusera på dem, kan vi göra en uppgång på dem p.g.a. att vi är duktiga på att kampanja och får mer tid på oss att kampanja. Tidigare har vi levt på att ”Nu går vi all in på premiären ända tills det är dags för premiären, nu har vi gjort premiären och fokuserar på nästa match.” Nu hoppas vi kunna fokusera på nästa match 1-2 veckor innan premiären. Det är samma sak när vi har derbymatcherna. Tar de slut på dagen? Bra! Då kan vi lämna den och fokusera på nästa match. På så sätt kommer vi kunna höja AIK:s publiksnitt och lägstanivå, och då kommer vi kunna påvisa hur vi höjer vårt snitt, vad vi är duktiga på att dra folk och hur kul de här matcherna är att gå på, för folk drar folk. Och så kommer vi skapa ett beteende där framförallt våra årskortsinnehavare går i större utsträckning än vad de gör idag. Så det är det första.
  2. Det andra jag också vill slå hål på, som jag har sett dykt upp på diverse forum och debatter: Man tolkar beslutet kring stängning av läktare 3 som nån form av panikåtgärd mot Hammarby, och det vill jag i det starkaste demontera! Få saker intresserar mig egentligen så lite som vad Hammarby gör i sin publikrekrytering. Det är ingenting som ska få styra hur AIK jobbar med sin publikrekrytering. Vi vet att vi har flest medlemmar, vi vet att vi har flest antal sympatisörer i landet, och vi vet att vi har störst kapacitet, även med en stängning av läktare 3. Vi har alltså alla förutsättningar i världen att återta vår rättmätiga plats som Sveriges publiklag nummer 1! Det är bara upp till oss själva! Att snegla på Hammarby eller jaga Hammarby, det är inte intressant för mig. Jag ser AIK:s utmaningar och problem, det är de som vi ska fokusera på, och det är att årskortsinnehavarna går i för liten utsträckning (vi har för dålig beläggning på våra årskort under våra matcher), vi har ett för sent köpbeteende, och vi har för stora glapp mellan högsta- och lägstanivå. Det är de utmaningar som vi har i vår klubb. Sen tycker vi självklart att ordningen är felställd. Hammarby ska inte vara före oss. Den självbilden måste vi ha. Men det finns inget självändamål för mig i att bara fokusera på Hammarby. Jag vet att gör vi rätt saker för AIK så har vi de bästa förutsättningarna till att åter bli Sveriges publiklag nummer 1. Du fokuserar alltså på AIK:s kapacitet och hur ni ska nå upp till den, oavsett hur det ser ut i något annat lag? Exakt! Exakt. Det är det absolut viktigaste.
Nu ska jag vara ärlig och säga att de opinionsmätningarna som jag har gjort säger att en majoritet tycker att beslutet är bra, så jag känner inte att vi slåss i motvind på något sätt, men jag hör ju ändå argumenten mot det, och det tycker jag är bra. Jag tycker AIK ska ha ett sånt klimat att vi ska kunna diskutera såna här frågor. Jag förstår, och kan verkligen själv känna, att det är ju de här matcherna med 49-50 tusen som varit vårt starkaste kort. Det som har utmärkt oss och där vi verkligen kan visa att det här är det ingen annan klubb i Sverige som klarar av. Så det är ju inte ett enkelt beslut att fatta att nu välja bort den typen av matcher, både emotionellt och logiskt. Jag skulle säga att det är ett modigt beslut just därför, för vi vet att vi medvetet väljer bort den möjligheten. Men det är mer utifrån varumärkesbyggande eller identitetsbyggande än ekonomi. Ekonomin kan vi ta hem på andra sätt. Ekonomiskt ger inte läktare 3 oss jättemycket. Det innebär att vår prenumeration på (i princip) varje säsongs högsta publiksiffra blir svårare att försvara, men du är beredd att göra den eftergiften för att få ett högre tryck på de mindre matcherna? För att AIK ska växa över tid, ja! Sen är ju målsättningen att vi ska öppna läktare 3 igen, det har vi ju varit supertydliga med. Men vi måste komma till ett läge där en öppning av läktare 3 inte kannibaliserar på köpmönstret, för det är det som sker idag.
Många har spekulerat i vad som skulle ske vid ett massivt biljettryck inför t.ex. derbyn. Vad gör ni om etage 1 och 2 säljer slut? Då är det slut. Så det finns ingen som helst chans att ens delar av läktare 3 skulle öppnas? Då vore vi super-otrovärdiga! Vi kan inte gå ut och säga att vi håller på en princip och sen ge efter. Det går inte att se sig själv i spegeln efter det. Om det inte är ett demokratiskt årsmötesbeslut som säger att vi ska riva upp det här beslutet, då rättar vi oss såklart efter det, det är ju inga konstigheter. Men inte baserat på ett tryck, för vi har ju varit jättetydliga med vad det är som gäller, och folk har ju köpt årskort utifrån det. All trovärdighet skulle ju falla.
 
En sak som kraftigt präglade fjolårssäsongen var polisens hårda offensiv mot svensk fotboll, och däribland polisens tuffa inskränkningar på publikkapaciteten. Enligt Mats Jonsson (Djurgårdens säkerhetsansvarige) var AIK en av de klubbar som drabbades hårdast av polisens beslut. Hur känner du av dessa nedskärningar i din roll som biljett- och årskortsansvarig, och hur har de påverkat AIK Fotbolls publiksiffror? Jag känner av dem i allt jag gör egentligen. Dels rent praktiskt är det ju omöjligt att planera för biljettsläpp när du inte vet kapaciteten som du blir tilldelad. Det är verkligen ett jätteproblem. Dessutom upptar det så mycket av vår supporterrörelse och vår klubbs tid och mindset att vi nästan inte kan nå ut med nånting annat. Jag vet ju supportrar som har uttryckt det att man blir nästan irriterad när vi ska marknadsföra, oavsett om det är biljettförsäljning eller merchandise, att ”Jamen ta tag i polisfrågan istället”. Kapacitetneddragningen i sig drabbar ju Norra, och mycket av villkoren i polistrappan är också fokuserat på Norra (inte alla, en del är naturligtvis mer generella). Jag tror att det går ut över Norra på så sätt att det tar väldigt mycket på supporterrörelsen i sig. Sen har ju fjolåret skapat en konflikt mellan supportergrupperingar och AIK Fotboll, som jag upplever att vi nu har tagit steg till att bromsa och förändra. Det är långt ifrån klart, men vi har en handlingsplan där iallafall som vi har presenterat för supportergrupperingarna, och som vi också kommer att kommunicera kring. Ur rent biljett- och årskortperspektiv påverkar det ekonomiskt så till vida att vi har så begränsad mängd biljetter och årskort att sälja på Norra, det ser vi bl.a. mot Sundsvall. Sen vill jag också säga att taket på Norra [årets årskortstak] på 3000, det är egentligen inte taget utifrån villkorstrappan. Det är också en fördom som många har. Det är inte baserat på åtgärdstrappan, utan det är baserat på att vi vill skapa en miljö på Norra där du tar ansvar för den inramningen som är där. Då har vi begränsat det till 3000 för att vi vet att det är kärnan så att säga. Det här beslutet fattades egentligen redan under våren, innan vi fick de här kraftiga neddragningarna på hösten. AIK började ju drabbas av de här extremt skiftande neddragningarna från sommaren och framåt under hösten, även om vi hade neddragningar under våren också. Jag minns inte om det var Mats Jonsson (Djurgårdens säkerhetsansvarige) eller Göran Rickmer (Hammarbys säkerhetsansvarige) som var med i 08 Fotboll eller 3-5-2, och som där nämnde att AIK drabbats av publikneddragningar i samtliga matcher 2019! Stämmer det? Sen 2016 skulle jag säga att vi har haft neddragningar. I varenda match? Ja. Vi är den enda klubben som har drabbats av åtgärdstrappan från start. Åtgärdstrappan fattades som beslut 2015-2016. Norra har egentligen i grunden kapacitet för 6700. Vi själva har sagt att vi klarar av att hantera 5500 och fortfarande kunna garantera ett tryggt och säkert evenemang, med tillräckligt god service, fria utrymningsvägar, osv, så det har vi satt som vårt eget max. Trots det har AIK tillåtits en grundkapacitet på 4500 i vanliga matcher och 4000 i derbyn i flera år, så vi har ju haft neddragningar från första början. Det som hände 2019 var att man ändrade tillämpningen av åtgärdstrappan från polisens håll, och då har AIK varit en av de klubbar som 2019 drabbats hårdast utifrån det också. Tittar man procentuellt sett på vår kapacitet så är det ett jättestort glapp mellan vad vi får tillåtelse att ta in och vad vi skulle kunna ta in. Som svar på din fråga genomsyrar det [polisens inskränkningar] nästan allt. I min roll som kommunikationsansvarig blir det dessutom en ännu större fråga därför att AIK behöver ta ställning. Konkretionen är att polisens tillämpning av åtgärdstrappan är fullständigt huvudlös. Allt annat åsidosatt så är den fullständigt verkningslös. Den har ingen effekt av det den vill uppnå, och den gör livet för oss som arrangör extremt svårt. Den är kontraproduktiv i vårt arbete att skapa trygga och säkra arrangemang. Så det är extremt frustrerande att arbeta under de premisserna.
Vi har fått in en medlemsfråga på detta tema. u/Baby_Bamba skriver såhär: ”Har funderat på det här med polisens vansinnesvåg [som Bamba kallar villkorstrappan] och dess påverkan på biljett- och årskortsförsäljningen. I somras fick vi lov att stänga ner Norra mot Tiraspol, både vi och Bajen hade matcher där kapaciteten i klackarna drogs ner till lägre än antalet biljetter som redan var sålda (och det med extremt kort varsel), och nu har oförutsägbarheten även drabbat antalet klackårskort som klubbarna kan erbjuda. Har AIK nån plan på vad man ska göra om kapaciteten dras ner på samma sätt igen (dvs. till lägre än antalet redan sålda)?” Nej, det har vi inte. Det är för att det skulle legitimera åtgärdstrappan som företeelse, och vi lägger allt vårt fokus på att förändra den tillämpningen. Hamnar vi i den situationen så kommer vi bli tvungna att lösa det, det vet vi. Men att lägga tid och kraft på att planera en sån sak skulle vara att ge upp.
 
På tal om medlemsfrågor har vi även fått in några från u/eyewoo, som undrar varför AIK inte kör puben under NA inför varje hemmamatch? Av kostnadsmässiga skäl, av logistiska skäl och av atmosfärskäl. För det första, ska vi köra det nåt annat än på sommaren, då behöver vi installera värmeväggar osv, vilket är kostsamt. Vi har inte riktigt den volymen på försäljning och atmosfär än så länge för att kunna motivera det. Sen handlar det också om att vi, som det är logistiskt just nu, bara kan göra det utifrån matcher som inte har ett stort bortafölje eller någon form av rivalitet i sitt bortafölje, för att bortaentrén är precis i anslutning. Så vi får titta på sin höjd på matcher som Örebro och Elfsborg. Norrköping går inte t.ex. Helsingborg är nästan gränsfall, utifrån att det blir krock i flöde så att säga. Men det är en logistisk fråga som man kan titta på naturligtvis. Men det är ju roligt att frågan kommer upp, för vi vill ju hitta den typen av samlingsplats också, och göra nånting av det. Historiskt inom AIK har vi experimenterat mycket. Inflytten till Nationalarenan har ju inte riktigt varit oproblematisk, så vi har behövt experimentera och testa mycket för att hitta rätt. Nu har vi nån form av devis som vi jobbar efter - att göra färre saker bättre. Så innan vi drar på och gör för mycket ska vi vara säkra på att vi dels klarar av att göra det vi redan gör, och dels att vi har både kapacitet och potential på det vi tar oss för att göra.
u/eyewoo efterfrågar även en tydligare ”AIK-fiering” i samband med våra hemmamatcher, och undrar varför det inte arrangeras mer aktiviteter på och kring NA förutom Gnagisland? Som exempel nämns öltält, flaggmålning, bås där supportergrupperna kan sälja souvenirer, representation från Den Svarta Massan, nåt podium där Radio Råsunda och andra artister kan köra live, souvenirstånd från AIK Shop, AIK-nätverket kan ges möjlighet att lyfta de engagerade företagen, några snabbmatstånd med käk till rimliga priser, osv. Utanför arenan menar han då? Ja, u/eyewoo såg framför sig att man verkligen känner av en stämning av AIK-match och hela Dalvägen är en AIK-gata, just för att det i princip bara är företagsbyggnader längs med den gatan och inte stör folk som bor i området. Låter som en dröm tycker jag spontant, men vi har inte kapacitet att klara av det med vår organisation. Det ironiska med det där är att om jag åker runt i Europa och tittar på klubbar, så ju mer publik du drar, desto mer växer din organisation, men desto mindre blir behovet av att skapa sånt, för publiken är där ändå. Så det finns ett moment 22 i det där. Anledningen till att u/eyewoo tog upp frågan var att atmosfären av matchdag var mycket starkare på Råsunda och har inte funnits på samma sätt sen flytten. Vi gör betydligt mer idag än vad vi gjorde på Råsunda, så atmosfären på matchdag på Råsunda handlade mer om Råsunda än det AIK:s organisation gjorde. Det han beskriver i frågan låter helt fantastiskt, men vi som organisation skulle helt ärligt inte ha kapacitet att klara av att göra det. Vi har inte de resurserna, och vi har inte ekonomin för att kunna tillsätta de resurserna, vilket gör att vi får jobba med de medel som står till buds. Sen var det flera delar av det han sa, aktivering från supportergrupperingar och Den Svarta Massan, det är ju inget som hindrar. Det med supportergrupperingar, Den Svarta Massan och nätverket, det skulle vi kunna ordna om initiativet kommer från någon annan. Men jag tror att ställer du frågan till supportergrupperingarna kommer de säga samma sak – ”Vi mäktar inte med” – för det är ett jättejobb att kunna ta hand om den där typen av aktiveringar, så vi måste jobba med de resurser vi har. Däremot ska jag svara att AIK-profilering och AIK-fiering inne i arenan, där riktar vi våra blickar, för där kan vi göra betydligt mer! Kan du säga något om vad ni har för tankar och idéer kring hur ni ska göra det? Det handlar om hur du ska känna att det är AIK. Det kan vara subtila saker. Jag tänker nu t.ex. (utan att du får något löfte, det här är som sagt bara på tankestadiet) att de betongfundament som är runtom är gråa. På läktare 3 finns t.ex. skynket, som för övrigt är ett annat sorgebarn! Det är jättedåligt. Det är ju bra så till vida att arenan inte känns tom, men du kanske menar akustikmässigt? Nej, jag menar att det är så fladdrigt. Det blir inte en stum avskärmning i den bemärkelsen, och det har sina orsaker. Det är ju inte de som arbetar på arenans fel på något sätt, utan det är tekniska utmaningar som gör att det inte funkar där, men vi behöver titta på det iallafall. Sen är det likt ett grått betongband runtom hela där [läktare 3, där skynket är fäst]. Det skulle man lätt kunna göra svartgult istället. Då tycker många att vi inte ska dra våra blickar till läktare 3, och det håller jag med om, men står du på Norra t.ex. så får du det i blickfånget. Om du tittar ut över arenarummet så får du det i blickfånget ändå. I biljettförsäljningen finns det ju avspärrningar t.ex. som vi behöver göra, tekniska avspärrningar, säkerhetsavspärrningar eller liknande, på vissa matcher. Där kan vi också göra AIK-brandat. Allt för att få det att kännas mer AIK. Sen får det inte bli plastigt. Det absolut bästa är om det kommer genuint från supporterrörelsen. Det behöver inte vara de organiserade grupperna. Jag tycker AIK-supportrar generellt som lyfter fram sin egen flagghängning t.ex., då kan AIK som organisation vara en katalysator för det. Vi hjälper er med att skapa den inramningen. För jag är lite motståndare också till att AIK ska pracka på en inramning på våra supportrar, för då blir det att jag ska diktera vad du tycker är en bra inramning för AIK, och det är inte riktigt rätt. En stor del av mitt arbete handlar ju snarare om att snappa upp såna signaler - Vad tycker supportrar skulle vara en bra inramning?
”Varför verkar det vara beslutat att mat/dryck/snacks och kioskservice måste fullständigt suga livsglädjen ur en på AIKs arena?” frågar u/eyewoo. Hahaha. Nej, det är ju naturligtvis inte beslutat så. Ja, vi har absolut en utmaning med att vårt kioskutbud, pris, logistik, ja hela upplevelsen av mat och dryck är inte hundraprocentig ska jag säga. En del kan man titta på den restauratör som driver kioskerna på arenan, en del kan man också titta tillbaka till oss som klubb och titta på hur vi kommunicerar kring var olika matutbud finns. Jag tycker att vi är dåliga i synk med att kommunicera det där. För att ta ett exempel möts man ibland av en stor kö, och när man kommer fram så är kaffet slut. Det är ju inte bra att det kan se ut så. Att då inte ha hittat en möjlighet där vi vet att kiosken på hörnet har kaffe kvar, och kunna berätta att det är 30 meter till kaffet innan du ställer dig i kön, där behöver vi hitta en synk. Eller rent utbudsmässigt. Folk säger att det är så dåligt utbud. Men då vet inte du att vi har en tex-mex-kiosk nere i sydvästra hörnet t.ex. som var precis det du sökte. Så det är dels en kommunikationsmiss från oss gentemot publiken tycker jag, dels samtal med arenarestauratören kring hur vi ska göra. Vi vill ju naturligtvis att de ska ha öppet så mycket som möjligt, så många kassor som möjligt hela tiden, med så mycket personal som möjligt, så långa tider som möjligt, så mycket varor som möjligt till så låga priser som möjligt. Men det blir svårt för dem att driva en affär på det, så våra intressen kan ibland skilja sig.
Som avslutning på medlemsfrågorna undrar u/eyewoo om AIK tänkt på att jobba mer med ambassadörskap i olika communities runtom Stockholm och erbjuda transportmöjligheter och eventuellt rabatterade biljetter? Jätte-mycket har vi tänkt på det, och vi har verkligen försökt att knäcka nöten i hur det ska gå! Vi gjorde ett försök i vintras som inte alls föll väl ut. Återigen, det hänger på människors engagemang, och jag känner ibland att vi som klubb inte kan ställa krav på AIK-supportrar att du ska göra det här. Antingen får vi då ta resurser härifrån, vilket då har en begränsning i ekonomi eller i befintlig personalstyrka så att vi inte bränner ut folk, eller så måste det komma självmant från människor. Återigen, då får vi vara katalysatorn för ambassadörskapet. Men jag är verkligen jätte-mån om att hitta ett bra, smidigt och enkelt sätt att få människor att vara ambassadörer för sin närregion! Tesen för mig är att fotboll handlar om gemenskap. Sen har vi olika målgrupper. Visst, vissa kommer till matchen för att se spelet 100%, struntar i atmosfären, struntar i allting annat, det är bara för att titta på sporten. Men jag tror att majoriteten av alla som går på AIK:s matcher gör det p.g.a. gemenskap. Det är ett bra sätt att hålla igång dina kontakter, eller som jag beskrev med mig, nånting som jag gör med min son som var väldigt viktigt. Det gör att om vi hittar den möjligheten för människor att kunna bygga sitt eget community där de bor så vore det fantastiskt för AIK. Jag vill verkligen sträcka ut en hand. Vi vill verkligen jobba med den här frågan. Det är en jätterelevant fråga.
 
Vi pratade tidigare om hur det stundande gruppspelet i Svenska Cupen ingår i årskortet. Denna vecka [läs förra veckan] har våra årskortsinnehavare haft exklusiv förtur på cupbiljetterna, vilket självklart kommer gälla även vid eventuellt slutspel. Var kan man få tag på cupbiljetter, eller ännu bättre – ett årskort? Ett eventuellt slutspel i Svenska Cupen kommer vi spela på Nationalarenan. Slutspelsmatcherna ingår inte i årskorten, men årskortsinnehavare kommer få förtur för att köpa biljetter till eventuellt slutspel. De här biljetterna [till gruppspelsmatcherna] har ju ingått i årskorten, och vi har ju ändå inte kunnat tillgodose alla årskortsinnehavare med biljett. Det är ju ett problem. Vad vi gjorde då var att vi lade till träningsmatcherna mot Karlstad och Västerås så att de också ingick i årskorten. Så i AIK:s årskort kunde du egentligen få tilldelat 19 matcher, men kapaciteten var begränsad. Det visste vi ju inte när vi släppte upp årskorten. Som svar på din fråga, när det gäller eventuellt slutspel i Svenska Cupen, då kommer årskortsinnehavare att få förtur för att köpa biljetter. Cupbiljetterna till gruppen är dock slut. Årskort köper du enklast på årskort.se eller i AIK Shop, medan biljetter till eventuellt slutspel köps på AIKbiljett.se.
Avslutningsvis, är det något annat du själv vill förmedla till alla Gnagare där ute? Det stora steget för att åter göra AIK till Sveriges största publiklag, som vi egentligen ska vara, handlar om att gå på matcher. Jag och hela AIK är ju väldigt ödmjuka för att det finns skäl till att du inte går på matcherna. Jag vill inte vara dömande på något sätt. Jag har själv varit i perioder då jag inte kan gå på matcher så mycket. Det är fullt förståeligt, så är det. Livet kommer emellan, så det är inga konstigheter. Men alla initiativ som gör att vi kan underlätta för människor att gå med på matcher, eller där supportrar själva (som i det här ambassadörfallet) har möjlighet att själva bidra till att fler går oftare på matcher, är en fantastisk gärning för AIK! Inte bara ekonomiskt för de biljetterna som säljs där, utan med devisen ”många bäckar små” kommer vi skapa en sådan inramning som gör att vi höjer vår lägstanivå så pass mycket att vi får ett självdrag i försäljningen. Det är väl uppmaningen. Om alla kan gå på 1-2 matcher mer per år än vad man gör (så vida du inte är en sån här som gör perfekta säsonger hela tiden så att säga) så är det otroligt mycket värt! Kan alla tänka på att försöka introducera AIK för 1-2 personer till under året nån gång så är det fantastiskt värt! Så jag vill verkligen sträcka ut handen - Hjälp oss som klubb att växa.
Tusen tack för alla svar och för din tid, Fredrik! Vi på AIK ser fram emot fler intervjuer med dig i framtiden! Grymt! Tack själv!
submitted by AIK-intervjuer to AIK [link] [comments]


2019.12.26 20:41 InteSDVKD Sverige 2022 kanske

Jag vill göra ett utlägg gällande våra stora samhällsproblem. Våldet, bostadsituationen och framtidsynen.
Till att börja med så hänvisar jag till min första post på https://www.reddit.com/svenskpolitik/comments/8f5333/framtida_val/
Sedan kommer jag förklara, utifall det behövs, vad en hel del samhällsproblem beror på och presentera lösningar för vissa av dessa problem. Utöver lösningar i länkad tråd.

Vi har nämligen verktygen för att lösa problemen, men vi saknar visheten och missar att bristen på lösningen också till mycket stor del beror på missförstånd, samma anledningen som den extremt överrepresenterade anledningen till världens samhällsproblem.

Jag såg ett avsnitt i Fargo där en äldre man och tidigare polis säger samma sak, att världens problem beror på missförstånd.
Hans lösning var ett nytt språk baserat på tydliga tecken. Inte för att det vore en lösning.
En bra lösning är att nyttja hur vi människor känner och rationaliserar, empati.
Ta till exempel samhällsvåldet, som till mycket stor del beror på vad som är det praktiska i segregationen..

Segregationen började på riktigt 2009-2010 när experter varnade om det.
Under finanskrisens start 2008 började en enorm mängd människor från landsbygden och småstäder att flytta till storstäder. Stockholm, Göteborg, Malmö etc
För många av dessa jobbade i utsatta småföretag, och framförallt produktionsberoende industri. När folk slutar handla, så går produktion ner snabbt därefter.
Vad händer när alla lämnar småstäder? Jo det startar en spiral, då alla skattebetalare, konsumenter och företagare lämnar småstäderna, så tvingas nästkommande nyexaminerade göra samma sak.
Vad händer i storstäderna? Jo det finns inte nog med bostäder åt alla.
Så de unga lycksökarna betalar vad som helst för en bostad. Så marknadsvärdet går upp.
Vad händer med hyresrätter som utsatta människor med låg eller ingen inkomst bor i? Jo hyresvärden ser möjligheten att tjäna betydligt mer pengar. Marknadsvärdet är högt, så om de renoverar lägenheterna så kan de ta avsevärt mycket mer i hyra än för 2 år sedan.
Vad vi 2010 utan tvekan skulle kalla ockerhyror, har de tre senaste åren varit mycket överrepresenterade på nyproduktioner i Stockholm.
Jag har sett flertalet områden i Stockholm där bostadspriser tredubblats under perioden 2008-2018
Eftersom många hyresgäster inte har råd att betala, så samlas de upp i mer avlägsna förorter. Ni vet Tensta, Alby, Södertälje.
Stora områden som Solna och Sundbyberg har en helt annan "innestatus" idag jämfört med 10 år sedan, till stor del pga nya lyxiga bostäder, tillkomna restauranger och utbyggnader av olika slag.
Det är inte slut än, men där har ni segregationen. Men det man måste förstå är vad som händer därnäst.
Det betyder nu att efter 10 år av segregation, så finns det 20 åringar, då 10 år gamla, som har växt upp bland lågutbildade och arbetslösa förebilder, och knarklangare syns ute bland de som har pengar.
Och de som vill jobba, många av de har dåliga eller inga betyg och kan inte skriva riktig svenska.
Så vi vet vad som lockar mest av 50.000 för att sälja några påsar eller 19.000 och svettas på Mcdonalds. Att sälja påsar har de sett och hört om sedan barnsben, Göra karriär har de knappt hört talas om, och kan sällan föreställa sig hur det skulle gå till.
Det vi som samhälle måste förstå är att folk inte bara lägger sig och dör.
Det är verkligen en helt annan värld än en personen som växer upp i Solna, och blir inspirerad att jobba med IT bland sina nördkompisar med framgångsrika IT-konsulter till föräldrar.
Så, bara så man inte missar poängen, inte för att jag tror alla politiker gör det, men snarare för att jag tror ingen vågar göra det, eftersom de saknar lösningar.
Politik och förändringen kräver timing, och tålamod om man är mer som mig, men åtminstone bör alla ta hänsyn till rådande form av situationer.
Det kräver nämligen att man är pragmatiskt.
Jag tror nämligen att man måste vara så pass pragmatisk att förstå föränderlig prioritering, för att inte orsaka felriktad lidande eller bieffekter.
Detta är en av anledningarna till varför man som regering bör utforma ett anonymt men autentiserat medborgarforum på webben.
Där du bara har ditt personknutna konto, och verifierar dig med biometrisk data, till exempel fingeravtryck.
Du är annonym på forumet, för att förhindra att potentiell dataläckage används för, med hjälp av algoritmer, hitta uppgifter om medborgare.
Detta är en plats där staten kan identifiera förekomsten av riskgrupper, och agera proaktivt med politiken.
Staten bör ha åtagande att alltid skydda datat från alla parter eller tredje person, begränsa intern åtkomst åt datat till nyckelpersoner, aldrig processa datat för att bedriva brottsprevention, och passande regelverk kring kvarhållningsprinciper för data och annat relaterat.
Vi måste skapa en ärlig och neutral plattform som människor förtjänar, och är en säker plats att kommunicera med sitt samhälle.
Annonymiteten är viktig.
Om man är trött så kanske man föreställer sig flera små potentiella nackdelar, medan jag är självsäker på den enorma vinsten och fördelen att vetenskapen är ett tryggt ramverk för att testa detta.
Kombinera med förslag i länkad Reddit tråd.
Vad sägs om att alla får mer för kommande politik? Inkl staten med till exempel verktygen och nya statsaparater för det allmäna webforumet.

Gör man allt detta så är jag också självsäker på att en massa andra problem och stressfaktorer skulle lösas i samhället!

By the way, andra världsproblem beror på samma orsak, missförstånd. Vilket behöver förankras hos alla parter involverade.
Utrikespolitik är ett avhopp, men en intressant parallell på flera sätt.
Klippet nedan är något vi bör se till att ingen i världen någonsin behöver uppleva. Jag tror det går.
https://youtu.be/OczL38cB0as?t=633
submitted by InteSDVKD to svenskpolitik [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.08.11 06:18 Querzion Mentalt missanpassningsbar! (RANT for your amusement.)

Vi kan börja såhär, jag kallas Querzion överallt på nätet, så det är bara ett sökord på google så har man all information på en sida, klappat och klart. Jag heter Slisk, så nu behöver ni inte ens anstränga er till att klicka på en knapp. En gång för länge länge sedan, så bla bla, så Slisk. Självhat är en bra sak och när man umgås med punkare så blir det ännu bättre, men nu var det inte det som jag skulle snacka om.
Jag är så trött på ta mig fan allt. Här sitter man nu 33 år gammal och irriterar mig över dejting appar och sidor som är helt värdelösa, antingen så är det skaparna som lurar en på pengar i sin girighet (GLÖM ATT JAG PRÖJSAR EN ENDA KRONA FÖR NÅGOT SOM ÄR GRATIS, känns som att jag hamnat på en eskort firma om jag ens överväger att betala månadskostnaderna för en del utav sidorna, nej, GRATIS är gott heter det utav en anledning.), eller så funderar man på om inte hela sidan är ett botnät, eftersom att de man kontaktar aldrig svarar.
För att vara ärlig, jag är totalt värdelös på att prata med andra människor, kan ha med den simpla anledningen att jag respekterar andra, vilket tydligen är det värsta beteendet i världen, såvida man inte är i en #metoo grupp för då är det precis det beteendet som verkar få folk att bli våta i teorin, tills de faktiskt pratar med en sådan individ. Jag är totalt missanpassningsbar. Vad menar jag med det, jo, jag tänker inte vika mig för vad någon annan drömmer om att ha, jag har min standard, låt mig vara jag, så låter jag dig vara du, men nu har vi ju checklistor att gå efter, för att kvinnor har standard vettja, host host, "jag vill ha" heter det, men så fort någon med det totalt motsatta i checklistan dyker upp, så faller trosorna av, 1-12 månader senare så söker de efter en ny som ska hand om dem samt meddelar att de har en unge som man också behöver ta hand om. FFS. Använd kondom, eller annat preventivmedel som IQ, testat att använda hjärnan än?
Kriterier.. Oh, du söker * och * och * och etc. Jisses efter att ha gått igenom den shoppinglistan så konstaterar jag att, shit, jag stämmer ju in på 99% utav det hon vill ha.
Skriver något som bygger på det jag vet om personen, vilket är presentationen utav "dyrka mig" kriterierna. Adderar något som jag uppfattar som humor, tror nog att jag är för seriös, för att vara intressant dock, för 5 min senare så Ser man att den man skrivit till går in på min profil. Man väntar upp till 24h. No answer. Shit är det så fult att ha dreads i dagens samhälle eller har jag missat något? Okey, rond två!
Ny 25+ are. Skriver något objektifierande i stil med.. eftersom att det inte finns någon fakta eller presentation. "Du såg jäkligt bra ut, vad har du att erbjuda?" vilket betyder att man absolut inte kommer att få ett svar. Jag tror jag måste slå på att jag söker män istället så att jag kan se vad fasen de har för bilder, eller det behöver jag inte för att youtube har fullt med videor där kvinnor kritiserar mäns val utav bilder på dejtingsidor eller Tinder! Woosh, don't get me started on the whore galore appen som inte den heller fungerar. När man är genuin, som 99% utav dem sätter som krav. Snäll, ärlig och en massa annat som JAG vet att jag är, blir det WTFudge. Kvinnor tänker med könet precis lika mycket som män gör. De vill ligga och de tänker inte göra det med någon som är jordnära. Jag är 33, ser ut som att jag är runt 25, sparar skägget för att jag inte vill se ut att vara yngre än detta. Utan skägg där man behöver läggas, blir bara, "ta det som en komplimang att du ser ung ut". Skulle du ta det som en komplimang att du ser ut som en unge? FFS.
Mina psykiska fel är troligen att jag blev psykiskt sjuk och bytte diet, till djur är vänner och sedan slutade förgifta kroppen med nikotin och alkohol, efter det har det ju varit namnam på babe-fronten, sarcasm. Känner mig som ett incel barn bara för att jag vägrar gå på krogen och supa mig packad, ragga på något #metoo barn och sedan raggla till en plats för att tömma pungen. Jag är inte en sån individ, shit.
Hela mitt liv så har jag bara gått på en fest, tittat på en brud och så har det varit tillräckligt, det var så jag träffade mina ex, (ex för att vi träffades på fyllan, och låg med varandra i ett år för att .. Det byggde på sex och inget annat. ).
Uppå allt detta så har man andra idiotiska saker att tänka på som att Hjärnan lurar oss att vi är 5 gånger snyggare än vad vi är, så det blir ju en chock att sedan veta att vegan, troligen är det mest avtändande som existerar om man inte hade siktat in sig på träsktroll som extremt arga vegan feminist aktivister som praktiskt taget vill mörda bönder för att släppa ut minkar som bara självdör ändå.
Så vad kan man hitta på, för att förgylla dagarna? Jag tror att jag behöver börja käka cannabis, lyckan är ändå inom oss, eller så kan man ju ta livet utav sig, jag tror att jag är tillräckligt bortglömd för att kunna sina bort utan att någon reagerar på det.
Vet ni vad det värsta med livet ä? Det är att vet att man inte kan ett piss eller vet något och samtidigt vet att hela världen är befolkad utav narcissister.
Jag blir så förbannad så fort jag går in på HAPPY pancake, varje gång. Att jag bara ger upp på tanken att göra någon annan lycklig, jag är ju redan glad, men tanken på att dela något mer med någon annan är fortfarande överhängande.
Dock om man tänker efter lite extra noga, vad är det för skillnad på en dator och en flickvän? Datorn uppvisar logiska fel, kvinnor är inte rationella eller logiska någonstans. Datorn låter mig prata eller kommunicera med den när jag känner för det. Kvinnor pratar bara med en om det är något de vill.
The statement of the decade, the computer is the best girlfriend you can find. Why? Gå in på en dejtingsida, forum eller gruppchatt, tänk dig att alla som du skriver med är en personlighet eller sinnesstämmning som datorn har för stunden, efter några dagar med de tankarna så sitter du bara och skrattar åt datorn för att den är totalt orationell och aldrig är sammanhängande och konsis. Best girlfriend ever, inga återkommande diskussioner utan att du startar dem, ger en allt man kan drömma om, och är man riktigt desperat så får man väl lära sig programmering och skapa sig ett barn den vägen. Botar kan upplevas mer levande än människor i dagsläget. Det här argumentet, borde vara reaktionellt, men troligen inte. What the fuck happened to the population of earth? Jag tror det är dags att folk tar sitt pick och pack och bara dör, lämnar jorden till att skapa ett nytt liv som är mindre separerat från andra.
submitted by Querzion to sweden [link] [comments]


2018.11.04 22:34 bfrex Skolan (skräcknovell)

Det finns en typ av historier alla barn känner till. De finns i tummade tonårsböcker i skolbilblioteket och i amerikanska b-filmer. De ser alltid likadana ut.
Några ungdomar går till ett stort övergivet hus mitt i natten för att sova över och för att skrämma upp sig själva. Månen lyser starkt och ja.. ni kan resten. En varulv, en våldsam mördare med en krok istället för en arm eller en aggressiv gast skrämmer iväg ungdomarna, dödar dem eller sårar dem på något annat vis.
Paradoxalt nog är det just historier som dessa som får barn, kanske främst pojkar, att göra liknande dumheter. Så var det i alla fall för mig. Men jag skulle aldrig hitta något övergivet hus, någon fullmåne eller blodtörstig mördare. För mig skulle det bli något annorlunda. Kallare. Mörkare.
Jag hade precis fyllt 14, höstluften hade dragit in över staden. Det var en härlig frisk luft, som sprider lukten av kastanj och fallna löv. Just den här dagen var klar, andetagen bildade tunna ismoln i luften. För varmt för vinterjacka, för kallt för vanlig tröja.
När jag, Johan och Jonathan gav oss ut för att “utforska”, som vi kallade det, den eftermiddagen... Då visste jag inte att denna dagen. Just denna eftermiddagen, skulle jag tänka på varje dag resten av mitt liv. Jag skulle vakna upp otaliga nätter med ett skrik i halsen, med svettpärlor i pannan. Jag skulle försöka glömma.
Jag minns hur marken var kall under mina fötter, trots dubbla sockar. Nedförsbacken mot “Pissen” var blöt och hal, speciellt med mina slitna gamla gympaskor.
Pissen, det var smeknamnet på det långsmala röda tegelhus som låg längst ner vid slutet av en smal grusväg ungefär 10 minuters gångväg från bensinmacken i utkanten av byn. Namnet Pissen kom från PIS - en förkortning för Pappersinsamling och soprum, en gång i tiden en mötesplats för medvetna familjer som ville bidra till en bättre framtid genom att återvinna sitt skräp. Nu var den omgiven av höga buskar, och vägen ner till den blev smalare för varje år allt eftersom skogen kröp allt närmare.
Men det var inte Pissen som var vårt mål. Det var inte därför jag hade packat ficklampan och extra batterier. Det var inte därför Jonathan började säga “äh, hörni, vi skiter i det här nu va?”
Det var inte därför mina andetag blev kortare och min mage kröp ihop sig allt mer.
Bakom Pissen ledde grusvägen fram till en 25 meter hög bergvägg, en stor grå barriär som sträckte sig uppåt mot en tallskog längst upp där skogen fortsatte vidare. Att det fanns en ingång i bergväggen var inget nytt - det som var nytt var att denna ingång nu var tillgänglig. Vi visste inte varför ståldörren i det massiva berget fanns där, och jag har efteråt ägnat många timmar åt att bläddra igenom statliga och kommunala arkiv i sökandet efter en förklaring. Jag har googlat hundratals gånger, suttit i telefonköer och fått prata med aningslösa handläggare. Aldrig lyckats ta reda vad det var för dörr, eller vad det var jag såg där inne. Och jag har aldrig gått tillbaka dit.
Men nu var dörren där. Mörkgrön och tung. De stora nässlor som hade blockerat dörren så länge jag kunnat minnas hade tidigare under sommaren rensats bort av en mindre gräsbrand. Nästan omedelbart hade vi börjat prata om att gå in. Och ja, det var något alla ville. Vi skulle bli åtminstone 10 stycken som skulle utforska världen bortom dörren, vi skulle göra en heldag av det helt enkelt. Men veckan innan äventyret började återbuden trilla in, en efter en kom mina vänner på undanflykter, ångrade sig eller bara slutade svara när man ringde. Nu var det bara jag, Johan och Jonathan kvar.
När jag la handen på dörrhandtaget hade jag nästan hoppats att den skulle vara låst. Men den gick upp utan problem. Dörren var tyst, inget gnissel hördes. Men dess tyngd och skrapet mot gräset som sakta börjat växa fram igen fick det att låta som om dörren, ja själva öppningen i berget, suckade.
Lukten av kall, blöt sten och instängd luft slog mig rakt i ansiktet. Jag minns fortfarande hur det stack i näsborrarna av något metalliskt. Mörkret där inne var kompakt, och det enda ljuset kom från dörröppningen. Det enda jag kunde se på det kala betonggolvet var enstaka papper, en tidning, råttspillning och…
Mitt hjärta stannade till. När min blick träffade föremålet såg jag bara två kolsvarta små ögon som stirrade på mig. Min kropp visste inte om den ville fly eller slåss, och jag kunde bara stå still. Efter några sekunder lugnade sig mina nerver, och jag såg att det inte var något levande som låg där på golvet. Det var inget som någonsin levt heller. Det var en brun lurvig nallebjörn, stor som en handske ungefär. Den låg på sidan som om någon kastat eller tappat den. Och nu stirrade de svarta knappnålsögonen på mig. Munnen, ett stycke rödrosa tyg hade ett lätt leende, som om den ville mig väl. Eller kanske den hånlog.
Fortfarande lite skakig tog jag ett par steg in genom dörren, nu såg jag tydligt att det bara var en vanlig nallebjörn, lite gammalmodig men inget anmärkningsvärt. Men jag vägrade gå nära den, jag ville inte titta på den eller röra den. Något djupt i mig skrek att det inte var naturligt, att jag måste vända. Men jag fortsatte.
Jag hörde mina båda kompanjoners rädda andetag bakom mig när jag tände ficklampan. Rummet vi nu stod i var ungefär 20 kvadratmeter stort, på väggen satt ett stort proppskåp med upptejpade tabeller på, med rutor ifyllda med nu oläsligt blyerts. Ett mindre bord med ett par stolar stod i ett hörn. Luften var kall och fuktig.
Längst ner i rummet öppnade sig en av väggarna ner mot en längre gång med tjocka rör i taket, med kala väggar och utan dörrar. Jag ville nog egentligen vända om där och då. Samtidigt var omöjligt att motstå. Jag kände mig som en upptäcktsresande som modigt utforskade länder där ingen varit. Jag tänkte att det var tomt sen länge och att det inte fanns något att vara rädd för. Senare skulle jag få veta att bara en av de två sakerna var sann…
Efter att chocken lagt sig och paniken runnit undan blev jag allt mer självsäker, tanken om att detta var en bortglömd, orörd plats började infinna sig. Vi tände våra ficklampor och började utforska tunnlarna. Jag började känna en spänning, tanken om att vara upptäcksresande var tillbaka. Det var smutsigt i tunnlarna, där fanns fukt och råttspillning, fläckar av olika storlekar och karaktär. Väggarna var kala bortsett från något enstaka plakat om att “obehöriga äga ej tillträde” eller “skyddsutrustning måste användas”.
Lukterna, eller rättare sagt odörerna, skiftade. Oftast blött och stenigt, ibland mer oljig. Hela tiden infann sig ett tungt mörker och en dov tystnad - det enda jag kunde höra var mina utforskande vänner någonstans långt borta - vi hade sen en stund tillbaka kommit ifrån varandra men sagt att vi skulle ses utanför.
Med ett ryck vände jag på nacken, reflexmässigt. Jag hade stått och betraktat en gammal kalender på väggen när jag blev alldeles säker på att hade sett något slags litet ljus flimra till långt bort på min vänstra sida. Men nej, det kunde ju knappast stämma. Eller hade min ficklampas ljusstråle reflekterat sig mot något i glas eller metall där inne? Jag tog några steg mot det utrymme där jag hade sett ljusfläcken. Mitt motiv var att försäkra mig om att ingenting var konstigt, att det finns en naturlig förklaring. Något dumdristigt hjältemod var det verkligen inte frågan om. Men precis när rummet skulle komma i min ficklampas ljus slocknade min den med ett flämtande, blinkande ljus.
Jag har aldrig upplevt ett sådant svart mörker. Det var så tungt och kompakt att jag tappade uppfattningen om min kropp och var jag befann mig. Jag tog sakta av mig ryggsäcken och kände mig fram till dragkedjan, för att leta fram de reservbatterier jag packat ner tidigare den dagen. Då bländades jag av ett ljus - och skrämdes av ett plötsligt ljud. Ett ganska högt, kallt elektroniskt KLICK hade spridit sig i rummet, och samtidigt hade starka lampor i taket tänts. Jag drog min arm över ögonen för att mildra det bländande vitblåa ljuset, mitt hjärta slog som en hammare i bröstet. Både det höga klicket och ljuset hade skrämt skiten ur mig.
Jag lyssnade noga. Ingenting hördes. Ingen Johan, ingen Jonathan. Inga fler ljud förutom surrandet av ljusrören ovanför mig. Sakta, sakta förde jag bort min darrande hand från ögonen.
Sen såg jag det. Det jag än idag ibland ser i mina drömmar och när jag sluter ögonen.
Bänkar. Där var bänkar.
Ungefär 25 stycken uppradade, vända framåt. Modellerna liknade de jag själv hade haft i mellanstadiet, med lock och en liten sänka där man kunde lägga penna och suddgummi, men de här bänkarna var ändå annorlunda. De såg gamla ut. Välanvända och mörka i träet. Längst framme i rummet fanns en scen, en upphöjd del av rummet där en kateder och en gammal tramporgel stod.
Jag kunde inget annat göra än att stå helt stilla. Min kropp var som fastfrusen och mina ögon vandrade över rummet. Det var något som var annorlunda här, jämfört med resten av tunnlarna. Något som fick mitt hjärta att slå ännu hårdare. Golvet var rent. Det var inte bara fritt från bråte, råttskit, våta fläckar och gamla tidningar som jag sett överallt annars i tunnlarna.
Det var verkligen rent. Riktigt rent. Det var inte ens dammigt eller blött. Inte heller scenen där katedern och orgeln stod var smutsig eller dammig. Allt var... prydligt.
Jag blickade ut över rummet. På väggen hängde en lång rad jackor. De var främst regnjackor, men också tjockare varmare jackor med luvor och dragkedjor. Men färgerna var inte klara starka färger så där som barns ytterkläder brukar vara. De var matta, trötta. Som om de en gång varit färgglada men blivit mörka och dova av år av användning och hundratals tvättar. Med livrädd blick och nästan tåriga ögon såg jag hur det över varje krok satt en skylt.
Stig. Britt. Eva-Lena. Kjell.
Med spretiga bokstäver ritade av färgkritor hade varje krok sitt eget namn, varje jacka hade en krok.
Anna. Leif. Birgitta. Gunnar.
Livrädd och stel i kroppen lät jag blicken glida över bänkraderna, till den andra sidan av rummet. Då frös jag på nytt till is.
Uppsatt med knappnålar satt på väggen teckningar. Hundratals. Men det var inte dess antal som fick mitt blod att stelna. Det var motiven.
Svarta spretiga streckfigurer målade med krita. Hårt, som om någon pressat kritan mot pappret. Röda streck som liknade blod. Jättelika varelser med ljusröda ögon och höjda armar. Streckfigurer som blev jagade, som förlorade sina armar, sina huvuden. Skrek. Trots den enkla barnsliga stilen kunde jag nästan höra hur teckningarna skrek ut smärta och rädsla.
Alla tecknarna såg annorlunda ut men temat var detsamma på alla. Blod. Rädsla. Obeskrivlig skräck utsöndrades från teckningarna. I en kort sekund kunde jag svära att vissa av streckfigurernas ögon började komma till liv, att de tittade på mig med bedjande blickar. Som om det fanns något bakom väggen…
Så hörde jag plötsligt ett högt gnisslande ljud. Det kändes som om ljudet var en vass nagel som rispade mig längs ryggraden. Mina ögon sökte efter ljudets källa…
Fram tills det ögonblicket hade jag kanske kunnat förklara allting. Ett gammalt skyddsrum, en filminspelning. Något hemligt rollspelssällskap. Men det jag såg just då omkullkastade alla “naturliga förklaringar”. Ett vitt streck uppenbarade sig på svarta tavlan – det var det ljudet jag hörde. Som en spik mot tavlan.
Ett nytt streck. De två strecken möttes längst ner och formade ett V. Ett streck till. Ett till. För varje streck gick “skrivandet” fortare och blev mer och mer aggressivt, stressat.
Till sist formade strecken ett ord. “VÄND!”
Jag hade knappt hunnit reflektera över vad jag såg förrän mörkret la sig över rummet igen. Lysrören hade slutat surra. Men nu var det något annat som hördes. Steg. Steg av flera lätta fötter, det lät som de sprang framåt i tunnlarna. Ljudet kom allt närmare. Det ekade i rummet , och plötsligt kändes det som att stegen var precis bredvid mig, bara några decimeter bort. Jag backade stapplande mot öppningen igen. Ett skratt hördes långt bort, det lät som en ung flickas röst. Men det lät också mörkt, förvridet. Jag vände mig om och började springa. Jag struntade i ficklampan och batterierna.
Jag hörde ingenting förutom mitt hjärta slå i öronen, dunk dunk dunk.
Långt borta såg jag ljuset från dörren komma närmare och närmare. Samtidigt såg jag ett avlägset ljus i ögonvrån, komma någonstans långt bakom mig. Fler skratt, förvridna och galna. Dunk dunk dunk.
Som en galning rusade jag ut genom dörren med andan i halsen. Luften där ute var frisk, och ett lätt regn hade börjat falla. Jonathan och Johan satt på varsin sten i gräset och tittade förvånat på mig. Jonathan skrattade till.
Johan frågade mig vad jag sprang för, och jag kom då på att dörren fortfarande stod öppen. Trots att min kropp var helt matt av rädsla. panik och trötthet ställde jag mig raklång och gick mot dörren. I samma ögonblick som jag la handen på handtaget hörde jag det.
Långt borta, ekandes mellan de kala betongväggarna. De klara tonerna av en tramporgel, spelandes en monotom, klagande melodi.
Jag tittade på Johan och Jonathan som tittade på mig med livrädda och bekräftande blickar. De hörde det också. Dörren gick igen med en dov duns. Ljudet av orgeln tystnade.
submitted by bfrex to sweden [link] [comments]


2017.08.11 23:37 EnsamEJEnsam Skrev denna text om ensamhet i mitten av sommaren:

Hade en lite tuffare tid och skrev ner mina tankar i ett Word-dokument tidigare i somras. Läste det nyss igen och tyckte fortfarande att det jag skrev var viktigt. Ensamhet är en mycket allvarlig trend i Sverige som det pratas väldigt lite om. Följande text är något jag skrev för en månad sedan under ett svep och dessutom i affekt. Jag har dock valt att inte ändra på något, vilket gör att vissa hopp är lite konstiga samt att slutet kanske kan verka lite plötsligt. Ber även om ursäkt för eventuella stavfel och dylikt.
Hej Sweddit, Sverige är världens ensammaste land. Vi har högst andel ensamboende i världen. Men vi lever i ett paradis med hög välfärdsstandard och och trots allt, en tämligen stabil statsapparat (om man jämför med andra länder).
I sommar har jag testat på hur det är att leva ensam, ordentligt ensam. Jag är en 22 år gammal kille som likt många andra hade mina vänner i grundskolan, gymnasiet och även några år efter gymnasiet. Jag lekte tillsammans med Adam i sandlådan. Tillsammans med Robin upptäckte jag banorna i Turok 2 på hans Nintendo 64. Jag tränade upp mina färdigheter i Super Smash Bros på mitt Gamecube för att bli bättre än Daniel, för att klå honom. Jag började lyssna på mina favoritband tillsammans med Olof och Stina. Tog mig en vända i "emo"-stilen för att återvända och bli "normal". Jag kämpade med hemläxorna från gymnasiet tillsammans med Gustav, och delade framtidsdrömmar med Alexander.
Idag pratar jag kanske med en av er, ibland om det finns tid hos båda parterna. Vi byter några korta ord och önskar lycka till i framtiden. Många av er har säkert glömt bort mig och gått vidare i era liv. Kanske gör ni likt mig och slänger tillbaka en blick till dåtiden och undrar var gemene person sysslar med idag. För vissa av er hade vi god kontakt med varandra till för bara något år sedan. Idag talar vi inte alls, för vi har gått vidare med våra liv.
I sommar valde jag att resa till min hemort från min studieort, och bäst av allt, så skulle jag inte bo med mamma eller pappa, för jag hade hittat alternativt boende så att jag kunde hänga med polarna när jag ville. Det skulle bli en fri sommar där jag kunde göra vad jag ville. För alla som har flyttat ut vet att det kan bli lite knasigt att flytta in hos föräldrarna igen. Det skulle bli somrarnas sommar. Men med åren hade kontakten med gamla bara svalnat mer och mer. Dom gamla vännerna, de riktigt goda vännerna, hade skaffat sig sambo eller totalt bytt riktning i vad de sysslade med på fritiden. Min gamle bästis tog ibland ett par dagar på sig att svara mig på messenger. Jag märkte snabbt av att detta året hade blivit avsevärt mycket sämre än förra året. Jag hade alltid åkt till min hemort för att träffa gamla vänner från gymnasietiden under sommaren och det hade aldrig varit något problem att få ihop något. Men nu skulle allt bokas en hel vecka innan, och skulle man hitta på något spontant bara för kvällen var de alltid "upptagna". Jag märkte att vår relation höll på att halka ur händerna på oss så jag valde att arbeta riktigt hårt för att återuppbygga den. Jag valde att ta ett "jag har tyvärr inte tid" som inte något personligt och la i högväxeln för att fråga vännerna om de ville hitta på något skoj någon dag. Jag har kanske 4-5 gamla vänner som jag känner att jag fortfarande hade lagom bra kontakt med i hemtrakterna. Jag har nu träffat en av dem, en gång. En kväll på en restaurang för en gemensam middag för att sedan gå hem utan den andra. Jag hade inte varit förvånad att våra relationer skulle bli lite värre när vi bodde så långt ifrån varandra och inte träffades så ofta.
Jag var beredd på att kompromissa och inse att vi alla hade blivit lite mer olika varandra. Men att det skulle vara så jävla svårt att släppas in i en annans liv, ens en gammal riktigt nära vän som man delat flera år med, det trodde jag inte. Det har i princip blivit omöjligt att ha ett avslappnat umgänge utan det blir istället ett "Jaha, så vad sysslar du med på fritiden då...? - Jaha, så du studerar där. Hur är det? Är det intressant? När är du färdig?"
Kanske är jag naiv. Kanske har jag bara någon slags inre livskris. Kanske borde jag bara släppa taget om det förflutna och gå vidare med mitt liv. För jag hatar det här. I en månad har jag bara kommit hem från sommarjobbet och sedan gjort absolut ingenting. När jag kommer hem gör jag återigen ett halvhjärtat försök att kontakta en av mina gamla vänner men han ska tydligen åka iväg någon annanstans. Kul för honom tänker jag :)...
Det har alltid varit jag som kontaktat de andra för att försöka hitta på något. Jag har valt att inte vara så svensk och tolka deras tystnad som att de inte ville umgås med mig, utan att de faktiskt har en hel del på gång. Det kan säkert stämma, men kanske har jag varit naiv. Alla har vi i alla fall lite tid, det har vi. Jag tänkte att om jag bara gör allt grovarbete så kanske de kommer nappa. Tyvärr.
De senaste dagarna har jag börjat må riktigt dåligt över ensamheten. Jag saknar någon att ha spontandiskussioner med. Någon att bara vara med. Behöver inte ens göra något speciellt, vill bara finnas tillsammans. De tre senaste dagarna har varit riktigt tuffa, känns som att jag har hamnat i någon slags svacka. Sommarjobbet har börjat med längre dagar som tär på mig. Och hem kommer jag till en tom lägenhet, ett kök, ett skrivbord med en dator, och en säng. Inte ens en förälder att småprata med (närmaste förälder bor 1h ifrån mig). Det slog mig häromdagen att jag var ensam. Trots åtskilliga försök att skapa mig ett umgänge hade jag misslyckats. Jag hade egentligen ingen vän här. Och insikten att det här kan komma att fortsätta hela sommaren gjorde mig närmast deprimerad.
På vägen hem från sommarjobbet idag tänkte jag på ensamhet, och på hur stort av ett problem det är i Sverige. Jag tänkte på hur vilsna många av oss är, och konstaterade att vi faktiskt är flockdjur. Ändå förväntas vi kunna klara oss själva och inte vara beroende av andra. Vi förväntas ha hälsosamma vänskaper, men bjuder sällan in främlingar i våra liv. Jag kom egentligen inte fram till så mycket, satt mest bara och grubblade. Och som att någon hade läst mina tankar föreslog min dagliga runda på SVT Play Dox dokumentär "The Swedish theory of love". Jag hade egentligen redan sett den, men såg den en gång till under nytt ljus för jag visste att den handlade om ensamhet. Och efter att jag sett den är jag övertygad. Det svenska individsamhället har gått för långt. Hela 50% (!) av Sveriges hushåll är enmannahushåll. Allt handlar om att förgylla sitt egna. Inte vara beroende av någon annan. Att klara sig själv och att få bestämma över sig själv. Digitaliserigen har bara påskyndat individualiseringen då vi numera kan välja vilka vi omges av. Vi kan lätt ignorera eller blockera folk som direkt tilltalar oss. Detta kan också vara en av anledningarna till den ökade polariseringen i Sverige.
Förr tvingades man bemöta dessa människor verbalt, fysiskt på plats. Idag kan de enkelt sållas bort, och oliktänkande möter ytterst liten tolerans. Detta gäller både av Sveriges politiska spektrum. Vi saknar numera en större gemensam nämnare på samhällsnivå. Vi kan fortsätta vara stolta över vårt jävla fika. Men kanske behöver vi acceptera våra olikheter för att komma varandra närmare? Det känns som att det finns en föreställning att man likt tinder väntar in det där perfekta momentet där en person med exakt rätta hobbies och egenskaper kommer in i ens liv. Då, just då kanske man kan öppna sig och släppa in någon i sitt liv. Annars håller man sitt för sig själv.
Tur som har jag återvänt till det bättre. Men det fick mig att inse hur jävligt det kan vara för vissa personer som måste stå ut med detta året om. Skärpning Sverige! Vi måste verkligen börja tänka på detta mer. Vi måste börja ta upp diskussionen på något vis! Såhär kan vi inte fortsätta! Och för er som inte sett den, se "The Swedish theory of love". Det är en ögonöppnare!
submitted by EnsamEJEnsam to sweden [link] [comments]


2017.04.07 18:02 StefanStenStark Ny säsong av Sweddit Universalis! Säsong 8 alla får vara med! (Eu4 mp)

Sweddit Universalis Säsong 8 är nu här och vi vill att du ska vara med och spela

En ny säsong av Sweddit Universalis kommer starta på söndag och alla är välkomna! Vad är Sweddit Universalis hör jag dig fråga. Svaret på din fråga är att det är en grupp av goda människor som vill skapa länder med fred och ärlighet. Det finns dock inte bara goda människor vi har även spelare som vill se allt i sin närhet brinna och om de själva inte kan kontrollera landet kommer ingen annan göra det heller! Sen har vi de neutrala spelarna som sitter och tittar på när de goda och onda spelarna slåss och väljer ingen sida utan gör det som känns rätt för stunden. Det är Europa Universalis 4 vi spelar och salt kommer flyta och vänner kommer skapas och fiender kommer besegras. VI vill att du ska vara med i kampen om överlevnad.

Vad är Europa Universalis och varför ska jag spela det?

Europa universalis är ett grand strategy spel där alla väljer ett land år 1444 och kämpar sen för sin överlevnad och storhet. Mycket av spelet är att prata med andra spelare och försöka få kontakt med dom för att du ska ha bundsförvant på din sida som står vid din sida mot dom onda spelarna. Vi som spelar Sweddit Universalis har alla olika sätt att spela. Vissa av oss gillar att skapa en stor stark nation som förtrycker allt i sin närhet. Andra spelare är mer diplomatiska och försöker skapa en fin grupp av spelare som håller varandra i handen under spelet. Andra spelare gillar att skicka pirater för att trycka ut guld från andra spelare, och vissa andra spelare gillar verkligen att skicka handel från hela världen till sig själv och se på när alla andra inte är lika rika som dom är. Det viktiga är att du kan spela precis hur du vill och vill du skapa ett Norge som flyttar över till Karibien får du göra det.. Eller du får försöka göra det och sen använda all din list till att göra det till verklighet.
Jag skulle även rekommendera att läsa en nybörjarguide för Eu4 Mp
Jag rekommenderar även att läsa de regler som vi har här du kan även hitta information om vad servern heter är vad lösenordet är.
För att få den där känslan av salt som vi alla behöver har vi en discord server som vi sitter i och planerar mord och annat gott. Det är även bra för att planera krig Discord

Men jag kan inte spela på söndagar!

Ingen fara vi spelar inte bara under söndagar. Vi har även mindre grupper som spelar på bland annat lördag och måndag men du får ta kontakt med dom som spelar där och se om det finns plats. Men som sagt tidigare så är du sugen att spela så är det bara skapa en tråd i vårt subbredit Sweddit Universalis och fråga om det är någon som är sugen på att spela lite. Det har blivit en del HOI 4 och någon omgång av VIC2. Även AoE2 har vi spelat.

När ska han berätta när det börjar!?

Det ska jag göra nu. Vi startar säsongen nu på söndag kl 19.00 se till att vara inne på både Eu4 servern och Discord. Det bästa är om du är inne lite före kl 19.00 så om du sitter i discord 15 min före skulle det vara bra. Vi kommer försöka starta prick kl 19.00 och om du inte är där och är redo finns det risk att någon annan tar ditt land. VI Försöker att rehosta varje timma så om du missar starten kl 19.00 så kommer vi troligtvis att rehosta runt 20.00.

Hur får jag ett land?

Du tittar på listan nedanför och väljer att land som inte finns där och skriv en kommentar där du skriver land och vad du heter på detta sätt:
Vijayanagar – StefanStenStark

Men jag har inte spelet!!

Det är helt ok. Du kan skaffa det och just nu är det 75% rea så köp det nu och var med och spela med oss på söndag! Du behöver inga expansioner för att spela med oss du kommer få spela med alla expansioner som personen som hostar har och den som hostar har alla expansioner!
Nästan helt aktuell karta för tagna länder
Adal - harre2
Air - Willakin
Ajuuraan- Curious
Alsace - BiGHaaT
Ansbach - Plz
Aragon - DesertFox
Ashikaga - Alexandri Magni
Ayutthaya- Pulverapa
Aztekerna - MalphiteMain
Bahmanis - Pailo
Bavaria - WatchYourTail
Bengal - Chargermaster
Buganda- il Amazing li
Bohemia - Zerathul
Brabant - TheSwedishInquisition
Brandenburg - kalasLas
bremen - Catman
Bunyoro-mumintrolet
Brittany - Drakdräparen69
Brunei - Ace
Brunswick - Here comes the king
Burgundy - Eff5850528
CANDAR - Swineosaurus
Castille - Boliwoli
Carib - Nova_risby
Clanricarde - dodgex3
Cleves - Hansson
Cologne - Panth0n
Cusco- Pingu
Cyprus - StrawBerrySenpai
Delhi - truffle
Denmark - DonQu
Desmond-Medusalusa
England - ToGoodLooking
Ethiopia - Arcise
Florence - TheNorthenlight
France - NotTrulyEvil
Frankfurt - PearlHarborDanny1941
Genoa - charlie
Georgien -mastrike
Golden Horde - Badsync
Gujarat - Bebban
Granada (Andalucia) - Harakat
Hamburg - Groogy
holland - Sitchu
Hosokawa - Chebbekk
Jaunpur - othran
Khmer - Imperion
Kilwa - fraede
Kongo - Shirazmatas
Korea - maximum_Ride
Marocko - Spionbil
Milan - CedJey
Litauen - Trattbasse
Livonian order - calle
Lübeck - Stiimp
Loango - SvenskHampus
Macina - Mcoolx
Majapahit - Evochio
Malacca - Ailure
Mali - Tord
Mamluks - Bobbechk
Ming - Liftarguiden
Münster - Enathen
Muscowy - Salthallon
Mutapa.- Fruktfluga
Nanbu - Schwartz
Naples - Randomly Greener
Nassau - iiv
Norge - Luxer
Novgorod - SadDemon
Oman - Duke of the Mad Shoulder
Osmanska Riket - Taz7777
Palatinate - I just wanna play
Pasai - Liten
Papal state - AnthonyNo13
Polen - I_Am_Sweden
Pommern - Fänrik Fjun
Portugal - Neo
Sakalava - Spirited
Savoy - postdub
Saxony - Streckkoden
Scotland - Epoxie
Shimazu - StabShot
Siak - fabbzz
Songhai - TeckMakers
Sverige - Eppan69
Schweiz - cmndrhurricane
taungo - SilverLi
Ternate - Ba
Teutonic Order - Revexus
The Knights - Maltania
Timurids - Zeppelin
Tunis - StefanStenStark
Uesugi - GGout
Ulm - Farbror Barbro
Ungern - BinkVideo
Uzbek - JurassicMC_SWE
Venedig - Hilding
Vijayanagar - Megafisk
Österrike - Kaptenkys
submitted by StefanStenStark to sweden [link] [comments]


2017.01.13 18:02 StefanStenStark Ny säsong av Sweddit Universalis! Säsong 7 alla får vara med! (eu4 mp)

Sweddit Universalis Säsong 7 är nu här och vi vill att du ska vara med och spela

En ny säsong av Sweddit Universalis kommer starta på söndag och alla är välkomna! Vi är ett trevligt gäng som varje söndag bestämmer oss för att sätta oss framför en dator och stirra in i en skärm i fyra timmar. Mitt i detta stirrande av skärmen kommer vi att planera med de andra spelarna hur vi bäst kan förgöra andra spelare utan att vi själva ses som onda människor. En del spelare struntar dock i den sista delen och går med på den onda sida (vilket är att alliera sig med Taz)

Så vad är Sweddit Universalis och får du verkligen ett land på riktig?

Självklart får du ett helt eget land i verkligheten på låtsas. Spelet vi spelar är Europa Universalis 4
Har du haft planer på att en dag leda ett land lika vackert som Sverige? Det är omöjligt för någon annan har redan valt att spela Sverige men du kan alltid hjälpa till att ta bort Danmark från kartan (sorry pulverapa). Men om du inte känner för att hjälpa till att ta bort Danmark så finns det andra intressanta saker du kan göra. Min plan är att skapa en rik handelsnation i Asien och sedan mobba andra spelare med min gigantiska flotta. Jag är säker på att det finns andra spelare som har planer på att fokusera mer på soldater och skicka in dessa stackare i mängder för att utöka deras gränser detta är en helt ok strategi det är du själv som bestämmer vad du vill spela som och vad du tänker göra. Det finns bara en sak som står i vägen för dina planer och det är andra spelare som du med säkerhet behöver prata med för att få dem att lita på dig så att du senare kan hugga dom i ryggen och ta deras guld! Erm jag menade självklart så att ni kan slåss tillsammans mot ondskan eller något liknande. Som sagt du bestämmer själv hur du vill spela och hela världen är på spel.
Jag skulle även rekommendera att läsa en nybörjarguide för Eu4 Mp
Jag rekommenderar även att läsa de regler som vi har här du kan även hitta information om vad servern heter är vad lösenordet är.
För att få den där känslan av salt som vi alla behöver har vi en discord server som vi sitter i och planerar mord och annat gott. Det är även bra för att planera krig Discord

Men jag kan inte spela på söndagar!

Ingen fara vi spelar inte bara under söndagar. Vi har även mindre grupper som spelar på bland annat lördag och måndag men du får ta kontakt med dom som spelar där och se om det finns plats. Men som sagt tidigare så är du sugen att spela så är det bara skapa en tråd i vårt subbredit Sweddit Universalis och fråga om det är någon som är sugen på att spela lite. Det har blivit en del HOI 4 och någon omgång av VIC2. Även AoE2 har vi spelat.

När ska han berätta när det börjar!?

Det ska jag göra nu. Vi startar säsongen nu på söndag kl 19.00 se till att vara inne på både Eu4 servern och Discord. Du måste inte vara på Discord men vi kommer sakna dig och du kommer gå minste om massor av salt om du inte är med. Är det så att du inte kan vara med den här söndagen men vill gärna vara med i framtiden så frukta ej. Det finns möjlighet att hoppa in under hela säsongen så länge det finns något ledigt land att spela vilket det brukar finnas under flera söndagar.

Hur får jag ett land?

Du tittar på listan nedanför och väljer att land som inte finns där och skriv en kommentar där du skriver land och vad du heter på detta sätt:
Vijayanagar – StefanStenStark
Glöm inte bort att vi har helt öppna gränser till vårt subbredit Sweddit Universalis Där vi berättar för varandra vem det som är god och vem som är ond i en konflikt eller bara sprider lögner om varandra funkar också. Vi slänger även upp trådar när vi känner för att spela andra strategispel med varandra eller bara mer Eu4. Och glöm inte bort att titta här för att se vad servern heter och vad lösenordet är samt de regler vi spelar med.
En nästan aktuell karta på de länder som är tagna
Aragon - SilverLii
Ayutthaya - Shirazmatas
Aztekriket - Fruktfluga
Baden - Surjemte
Bavaria - hassaN
Bengal - StrawBerrySenpai
Bohemia - romanticapplepie
Brandenburg - Bobbechk
burgundy - Liftaren
Butua - StabShot
Bremen - Quoycx
Brittany - Alinith
Byzantium - valrossenOliver
Castille - Hallon
Chagatai - Vickhoff
Cologne - Bluelight01
Cusco - Ailure
Danmark - Pulverapa
Delhi - Truffle
Desmond- Crentus
England - NotTrulyEvil
Etiopien - Iquljuh
Ferarra - Riffgiraff
Florens - pierre890
Frankrike - Preben Anderson
Genoa - Here Comes the King
Granada (Andalucia) - Harakat
Hatekayma - Randcorn
Holland - I just wanna play
Hormuz - BildoZwaggins
Hosokaea - Zerathul98
Japan - greengronirandom
Jianzhou - I_Am_Sweden
Kilwa - Evochio
Kongo - Nova_risby
Leinster - Абдулла Мухаммед
Lithuania - kingwasa2
Lubeck - fraede
Majapahit - StefanStenStark
Makassar - charles
Malacca - AnthonyNo13
Marocko - Swineosaurus
Milan - Taz
mamluks - Desertfox
Ming - BA
Muscovy - Eqez
Naples - miljon3
Nepal - Zeppelin
Norway - xewi
Oirat - Akilleus
Ottomans - Legolas
Ouchi - Streckkoden
Papal states - Trattbasse
Polen - Luxer
Portugal - DonQu
Rasuga - AquulTech
Sakalava - Libratus
Savoy - Sitchu
Saxony - Stiimp
Shiba - Epoxie
Skottland - Birdie nam nam
Songhai - KalasLas
Sverige - Ace-Pacifica
Switzerland - Dakarans
Ternate - Klooken
Teutonic Order - Imperion
Timmurids - NeoShero
Theodoro - mrPlz
Tunis - UnreliableSwede
Tyrone - thanks
Uesugi - GGout
Ungern - Deus Vult
Venedig - BinkVideo
Yemen - Mendozacheers
vijayanagar (bästa Indien) - ToGoodLooking
Xiu - Curious
Österrike - othran
submitted by StefanStenStark to sweden [link] [comments]


2016.10.15 02:19 only_glutathione Mina åsikter från vad jag har läst, sett och lyssnat på den senaste tiden.

De två senaste åren har jag precis som så många andra på internet läst och lyssnat mycket på saker som händer i Sverige, som inte pratas om förrän det inte längre går att undvika. Men också diverse saker som har varit helt tyst om under hela min uppväxt. De föll nästan som dominobrickor, det ena ämnet ledde till det andra och förstärkte min övertygelse i de föregående.
Börja med dagens och senare års samhälliga och politiska situation. Migrationskrisen, eller flyktingkrisen som det kallas i nyspråk.
I början pratades det om att vi behövde invandring för att klara av att betala pensioner o.s.v. Vi var nära en exakt ersättning, med reproduktionsnivå på ett barn per person, vilket vi fortfarande är. Mer om reproduktionsnivå senare.
Det skulle vara en vinst för Sverige, det var ett kompetensregn och om man var emot invandring fanns det bara en anledning kvar, för allt annat var positivt! Man var rasist, nazist eller främlingsfientlig.
Men sedan lade man märke till SD och undrade vad de tyckte. Deras argument var inte uppenbart rasistiska i min mening, så trotsig som jag är ville jag argumentera deras ståndpunkt i min vardag tills jag får en annan uppfattning. Tino hade de bästa argumenten emot invandring enligt mig.
På den tiden hade epitet som nazist och rasist fortfarande vikt, så jag undersökte vad det innebar. Skolan hade som vanligt gjort ett dåligt jobb på att framföra en balanserad bild. Vart ordet kom ifrån, nationalsocialism hade inte pratats om. Inte heller mycket om situationen i Tyskland innan arbetarpartiet demokratiskt fick makten. Ett fullständigt enormt fokus hade såklart lagts på förintelselägren och antisemitismen. Det är helt enkelt inte intressant. Där finns ingen konflikt. Det är självklart att man fördömer det om man inte är en genuin antisemit, vilket inte många från västvärlden är.
Det intressanta är hur det var ett världskrig, ett ideologiskt krig, ett fruktansvärt krig med flera krigsbrott. Det byggde dessutom på spänningar från ett tidigare världskrig. Det var ett ENORMT komplext krig på grund av hur många länder som var med och alla olika motiv.
Diskussionen runt allt annat än antisemitismen har liksom tystats ner. Om man inte tycker att de allierade gjorde allt rätt och var perfekta hjältar och stoiska beskyddare av rättvisa, så har man fel och är en apologist, en nazist och därför en antisemit som vill massmörda judar.
Man bortser helt från att Tyskland gick från en legendarisk lågkonjunktur till att bli en stormakt på ett par decennier, med flera infrastrukturer som står kvar idag, t.ex. autobahn. Att ryssland svälte sitt folk till den grad att kannibalism blev vanligt, för att producera en armada av pansarvagnar. Att dödssiffran i koncentrationslägren har skrivits ner flera gånger.
Ingen faktisk kritik förs emot nationalsocialism, utan det beblandas med den version av etnontaionalism som Hitler förespråkade. Där etnonationen var en förlängning av evolutionen och de som erövrade världen var den överlägsna människan. Det är åtminstone min tolkning runt deras starka krigiska och expansiva tendenser. Om man bestämt vill beblanda nazism med antisemitism, får man banne mig lämna ordet nationalsocialism ifred, för det är vad Sverige blir om vi går ur EU och stänger gränsen. Vi blir nationalistiska och vi är redan socialistiska sett till världsstandarden.
Det är någonstans här jag börjar undersöka IQ. Läste om det på mensa.se, kollade på intervjuer och presentationer av James Flynn, Charles A. Murray, Richard Lynn och Linda Gottfredson. Kom fram till den radikala slutsatsen att medvetande, och därmed intelligens, är resultatet av gener som interagerar med sin omgivning. Omgivningen kan givetvis vara olika näringsrik o.s.v. - men alla saker lika kommer gener bland annat göra att:
  • Fight-or-flight responsen kommer, och går, olika lätt. MOA-A påverkar detta där mindre effektiva versioner av generna innebär att neurotransmittörerna bryts ner långsammare. En av de dåliga versionerna av MOA-A kallas "krigargenen" och är kraftigt överrepresenterad bland gärningsmän av våldsbrott. Någon som försökt tänka logiskt när ni är arga?
  • Koncentrationer av neurotransmittörer blir olika, balansen därimellan likaså. Detta påverkas av ovan nämnda enzym och dess gen, men även av transporten av aminosyrorna fenylalanin och tryptofan till hjärncellerna, där de är materialet för dopamin och serotonin och dess vidare produkter.
  • Volymen av hjärnan blir olika.
In a large meta-analysis consisting of 88 studies Pietschnig et al. (2015) estimated the correlation between brain volume and intelligence to be about correlation coefficient of 0.24 which equates to 6% variance. Researcher Jakob Pietschnig showed that this strength of the positive association of brain volume and IQ has been overestimated in the literature, but still remains robust. He has stated that "It is tempting to interpret this association in the context of human cognitive evolution and species differences in brain size and cognitive ability, we show that it is not warranted to interpret brain size as an isomorphic proxy of human intelligence differences". Another 2015 study by researcher Stuart J Ritchie found that brain size explained 12% of the variance in intelligence among individuals.
Alla av dessa är uppenbart länkade till IQ, även om de inte förklarar hela skillnaderna själva.
Jag tror de flesta vet att frekvensen av genvarianter är olika bland olika befolkningar. Vi vet redan sedan länge att afrikaner har lägre kranial volym. Det säger som sagt långt ifrån allt. Men sen har vi en högre frekvens av "krigargenen" med. Jag menar inte att peka ut afrikaner specifikt här utan att påpeka att skillnader mellan etniska grupper, raser, folk, vad ni än vill kalla det, finns och ju mer forskning vi gör desto fler skillader kommer hittas och de kommer framstå tydligare. Inte för att de syns bättre på individen, utan för att ingen längre nekar det som alla redan ser. Att olika kulturer (interpersonella relationer och lagar, inte mat, inte musik, inte mode) har vuxit fram på olika världsdelar. Att länder har olika IQ. Läkare är nog närmast denna insikt då de får lära sig att olika etniciteter har olika sjukdomsrisker.
Låt oss tackla ett par saker som sägs om IQ för att förminska dess resultat.
  • Normalt sett syftar IQ på generell intelligens, eller g-faktor.
It is a variable that summarizes positive correlations among different cognitive tasks, reflecting the fact that an individual's performance on one type of cognitive task tends to be comparable to that person's performance on other kinds of cognitive tasks.)
  • IQ är högst ärftligt, med ca 0.75 ärftlighet vid vuxen ålder. Det betyder att dina föräldrars IQ är en bättre indikator än din omgivning, givet att individen inte är undernärd. Bekräftat av tvillingstudier och allmäna adoptionsstudier.
  • IQ test är inte designade för något västerländska eller vita män är bättre på. Bokstäverna är irrelevanta för provet och endast grundläggande aritmatik helt utan siffror används. Det är istället samband av ökande/variabel svårighet man ska förstå. Om denna typ av samband på något vis är till orättvis fördel för västerlänningar får ni gärna förklara hur detta kommer sig, och varför östasiater är bättre än oss.
  • Generell intelligens är inte specifik intelligens, det säger sig självt. Det innebär att man kan vara utmärkt på mattematik och ändå få sämre resultat på IQ-test än någon som är dålig på mattematik. Men den individen som fick bättre resultat är troligtivs bättre på något annat, vare sig det är att skriva, spela spel e.t.c. . Så är det ett sant mått på intelligens? Det är så vitt jag vet inte en enighet på den frågan än. Men det är det bästa vi har, och det gör ett bra jobb på att förutsäga prestanda i arbetsliv och akademia.
Slutligen, om man inte är nöjd med forskningen bakom ras/etniska/folkliga skillnader, be om mer forskning. Forskningsresultaten som finns är minst lika konsekventa som dem inom t.ex. näringslära.
Tillbaka till migrationskrisen. Den svenska arbetsmarknaden kräver praktiskt taget en gymnasieutbildning, och om man vill tjäna mer än en dräglig lön behöver man högskole/universitetsutbildning. Om ursprungsländerna för migranterna är någon indikation på deras IQ landar de flesta på 80-90. Skola ändrar inte på det. Näring har inte förbättrats markant från deras hemländer. Deras hemländer befann sig inte i svält och har tillgång till samma mat som vi har. De kommer aldrig integreras till fullo i arbetsmarknaden, utan majoritieten kommer få lågbetalda jobb, och vara underrepresenterade i jobb som kräver mental ansträngning och teoretisk utbildning. Precis som i USA.
Deras kultur kommer inte att ändras. Deras kvinnosyn och religion kan säkerligen ändras, det tar nog bara en generation, men machokulturen kommer vara kvar. Tendensen till vrede och våld kommer vara kvar. Precis som i USA.
Hur lång tid kommer det ta för en så starkt religiös grupp med stark kulturell identitet att skapa en rörelse lik BLM? Där våld och förstörelse är acceptabelt och den vite mannen är den enda anledningen till att de inte är till fullo representerade på toppen av den sociala och ekonomiska hierarkin?
Faktum är att en majoritet av de som kom hit inte var flyktingar. De var ekonomiska migranter. Man frågas retoriskt "Vem skulle inte göra det?" och svaret är att de flesta skulle det. Heder försvinner snabbt när man ser att man kan få det bättre. Problemet med den typen av immigration är tvåfaldigt. Att det finns miljontals människor som skulle göra det, och att vi har en begränsad budget med vilken vi kan hjälpa ofantligt mycket fler på plats än vi kan integrera (som i regel aldrig kommer lyckas).
Med opportunity loss i tanken har vi skapat ondo i världen i form av svält och utebliven utbildning. För det är där skon klämmer mest hos min humanistiska sida. Att budgeten för bistånd har minskats för att ta hand om dessa människor som fått ge uttryck för sin girighet.
Om vi återgår till den påstådda orsaken till behovet av immigration, reproduktionsnivån, den s.k. demografiska vintern. Det är intressant att det som alla länder i, eller på väg mot demografisk vinter har gemensamt är välstånd. Jag tänker framförallt på Japan, Skandinavien, USA och Kanada. Sydosteuropa, Afrika och sydostasien har inga sådana problem. Andra skillnader är såklart kvinnliga rättigheter, välfärd och IQ. Som någon som funderat mycket på feminism, välfärd, den kvinnliga populationen och dess reproduktiva motivationer lutar jag mot att det är skillnaden.
Centralt för tankegången är att innan teknologin framkommit fanns det ingen garanti att mannen i ett förhållande var den biologiska fadern. Uppenbarligen var motsatsen sann för kvinnan. Det plus att kvinnan blev mer och mer handlingsförlamad ju längre gången hon var innebar att mannen var den som lämnade hemmet och arbetade. Detta var sant i jägar-samlar stadiet och framåt och har troligtvis format vår parbildning och psykologin som leder till den.
Kvinnor som vet att barnet är deras behövde inte lita på sin partners trogenhet utan endast att maten, vattnet och värmen fortsätta komma, samt skydd från externa hot. Bäst mat, vatten, värme och skydd gav bäst odds för kvinnans och barnens överlevnad. För att rikta och sporra mannens arbete sade kvinnan vad hon ville ha härnäst. Därav kom mannens tävlingsinriktan, och kvinnans gnäll.
Eftersom resurser krävs för att barnafödsel samt uppväxt ska lyckas är mannens roll högst nödvändig. Om en kvinna blir gravid med en man som inte förser henne med resurser krävs en annan man, annars riskerar hon sin hälsa samt förlorar ett års fertilitet och sitt rykte. Det betyder att hon behöver hitta en hanrej, och att hon behöver kunna manipulera honom/undanhålla sanningen/ljuga bra nog att han tror att det är hans barn.
Att som man vara kontrollerande eller känna sig hotad av sin partners manliga umgänge när man själv inte är närvarande är förståeligt. De som inte var oroliga har inte längre avkomma i världen.
In more recent history, as a global average, about four or five women reproduced for every one man.
Detta innebär såklart inte att 75-80% av kvinnor hanrejade deras män, eftersom det kan ha varit polygamiska förhållanden, eller ännu mer troligt, seriella reproduktiva förhållanden, där mannen tog en fru eller två efter hans dåvarande fru inte kunde få barn. Abraham i bibeln är nog ett välkänt historiskt exempel.
Men man ska inte glömma att, akten att hanreja sin man är en legitim reproduktionsstrategi, eftersom man får både bättre gener för sin avkomma, och resurserna från en hängiven man, om man lyckas.
Industriella revolutionen kommer. Snart har kvinnan allt hon någonsin kunnat önska sig och mer. Gnället riktas till annat, får en annan form i offentliga forum. Feminism skapas.
Jämnställdhet framkommer. Män har helt plötsligt inte några resurser kvinnan inte redan har eller kan få av staten.
Det är här vikten av att feminism är en förlängning av kvinnlig natur kommer in. Vi har likhet inför lagen. Kvinnor håller alla kort reproduktivt eftersom det finns spermabanker och det är lätt att bara sluta ta p-piller i förhållanden. Flickor får högre betyg än pojkar för samma resultat i skolan. Det finns ingen anledning för feminism längre.
Fast då kollar de på "resultaten" på arbetsmarknaden. Där är män dominanta i inkomst och ledarpositioner. Det förklaras lätt genom att normalfördelningen av män är bredare. Det är större varians. Det innebär att det finns fler av högt IQ och lågt IQ. Om välbetalda arbetsplatser kräver högt IQ och hög utbildning är det tillräcklig förklaring. Att det finns forskning som pekar på att män har upp till 5 IQ högre än kvinnor skulle bara vara bonus för att förklara den skillnaden.
Det är som om det vore i mäns natur att ge kvinnor vad de vill ha, precis som det är i kvinnors natur att gnälla. Vart kommer det sluta?
Men vad har detta med vår reproduktionsnivå att göra?
I ett land med sexuell liberalism, ingen stigma runt skiljsmässor, ingen ekonomisk risk vid byte av partner, där män inte har monopolet på resurser de under en evolutionärt signifikant tid fört till bordet, vad finns kvar för män? I stort blir vi alla hanrejar retroaktivt och får konstant tävla om vem som bär byxorna i hemmet. Det enda som skiljer behandlingen man får av kvinnor är hur man ser ut, och det spelar ingen roll hur dom själva ser ut. Alla tycks förvänta sig Orlando Bloom, Ryan Gosling, Channing Tatum eller George Clooney. Så fort man når någon sorts tröskel vänder det som ett jävla mynt, som för evigt förändrar hur man ser på kvinnor. Helt plötsligt är man inte jobbig längre och alla ler. (källa)
Män rivs ner konstant, blir tillsagda att vara mer feminina i form av känslighet, följa sina drömmar o.s.v. Samtidigt är det bara maskulinitet och resurser som respekteras. Vi skäms ut om vi inte är sexuellt aktiva, vi fördöms offentligt om vi är sexuellt aktiva utanför relationer, vi fördöms av alla om vi är i relationer där vi inte respekteras. Det finns inget "safe space" för män som inte är bland den maskulina eliten när det gäller kvinnor.
Det offentliga forumet måste inse att vi är en sexuellt dimorfisk art. Män och kvinnor har helt olika förutsättningar för att lyckas i skolan, på arbetsmarknaden och på köttmarknaden. Liberalism och jämnställdhet är inte alltid det bästa alternativet. Frihet innebär stratifiering. I vissa fall är det bäst och nödvändigt, som på arbetsmarknaden och troligtvis i skolan. I andra är det inte det, som i könsfrågor.
Jag, precis som en till synes växande grupp andra, lutar åt att inte beblanda mig med kvinnor mer än nödvändigt. MGTOW kallas det. Men Go Their Own Way. Det är ingen kult, rörelse eller grupp. Det är en filosofi om något. TFM gjorde nyss en video som ganska väl beskriver MGTOW och svar på den vanliga kritiken. Vissa saker handlar om en ekonomisk riskbedömning som inte är lika relevant i Sverige. Här handlar det till hundra procent om uttrycket kvinnans natur tar i vårat samhälle.

Kom ihåg: undantag varken bekräftar eller motbevisar regeln. Jag generaliserar mycket men fokusera på om generaliseringen är rimlig, inte på om det finns undantag.

Så vad tycker ni? Vad är anledningen till vår demografiska vinter? Vad är fel på socialnationalism? Borde vi fortfarande vara ute efter jämnställdhet mellan könen och etniciteter? Jag menar detta borde vara diskussionsunderlag för ett par dagar!
submitted by only_glutathione to svenskpolitik [link] [comments]


2016.03.17 21:32 fallenwitt Tidigare utlandssvensk: Hjälp mig förstå Sveriges flyktingpolitik

Efter många år utomlands flyttade jag tillbaka till Sverige under 2013. Det har varit en jobbig tid för mig de senaste månaderna, svårt att förstå hur vi (ni?) svenskar tänker. En stor flyktingvåg som kulminerade nu under hösten till ett land med katastrofal integrationspolitik, brunmålning av de få som vågar lyfta kritik samt media som vinklar och undanhåller fakta. Jag har svårt att sova. Dessa sömnlösa nätter har jag försökt skriva ner min oro för min egen skull. I en desperat förhoppningen att det kanske finns någon där ute med lugnande lösningar presenterar jag härmed mina nattliga kval:
Det finns förstås mer att oroa sig över men kan ni hjälpa mig med punkterna och hur det här kommer lösa sig skulle jag vara innerligt tacksam. Tack!
Edit: Tack anonyme vän för Reddit gold! Jäkligt kul! Vill ni stödja en invandringspolitik som baseras på rationella resonemang istället för känsloargument, stöd hellre dessa män och kvinnor, de har varit ett ljus i en mörk värld för mig den senaste tiden:
Johan Westerholm Thomas Gür Alice Teodorescu Ivar Arpi Tino Sanandaji Henrik Axelsson
submitted by fallenwitt to svenskpolitik [link] [comments]


2015.04.23 05:37 Kartofell-sauce Vård och socialbidrag för behövande

Hejsan kära redditörer. (Snälla orka läsa igenom, ni kan rädda ett liv)
Jag har hållit i det länge nu för skamkänsla samt känslan av hopplöshet.
Jag är en ung kille som nyligen fyllt 22 år och jag har kronisk ryggvärk samt kronisk huvudvärk. Jag antar att det borde kallas kroniskt ifall det varit konstant i över två år.
Ska inte göra världens längsta post men ska försöka förklara min situation lite, och genom det så hoppas jag verkligen efter er hjälp, jag vet inte hur länge jag klarar av detta annars.
För mer än två år sedan flyttade jag till vår kära oljiga kusin i väst. Där jobbade jag och hade en underbar tid, men så hände något så jävla bull och onödigt.
Den andra "svensken" på mitt jobb var lika ny som mig själv och höll precis på att tappa en pall med gods. Jag jobbade på ett lager och körde truck med extremt mycket manuellt plockande av artiklar som sen skulle sorteras rätt på pallen och plastas in.
Ny och retarderad som man är trodde jag att ifall han tappar skiten så skulle han få skit. Därför går jag snabbt dit och håller emot pallen tillsammans med honom, inte så farligt förutom det faktum att han måste släppa släppa pallen och gå till trucken för att justera det på plats.
Jag känner hur jag inte kan pressa upp eller ner eller förflytta mig, min nedre del av ryggen böjdes bak en del kändes det som.
Sedan denna pissdag på ett underbart jobb och en underbar tid i livet så hade jag ont varenda jävla dag.
Jag fick be min kollega att hjälpa mig knäcka min rygg väldigt ofta under dagens gång för annars får jag huvudvärk lätt.
Iaf, jag forsätter att jobba och vågar inte ta upp det till chefen förens månader senare då det verkligen börjar hindra mig från att jobba normalt.
Jag tog kontakt med läkare och röntgades men de kunde inte hitta något och sa att det går över om 1-2 månader.
Det gjorde det inte kunde jag lova, jag var väldigt fysiskt och i bra form men smärtan plågade mig och fick mig att skaka varje dag jag kom hem.
Men jag tog bara en dag ledigt på över ett år pga ryggen, jag jobbade och jobbade.
Sedan hände lite personligt skit och jag blev sjukt deppig oh fick vända mig till gräs för att klara av dagarna pga ryggen samt ångesten/depressionen som började slinka in.
Nog var nog och jag beger mig hem till älskade Sverige igen för lugn och ro.
Jag kan verkligen inte jobba, jag kan inte göra en fysiskt krävande aktivitet utan att få huvudvärk eller ryggont som fan.
Och min depression blir bara djupare och djupare för jag håller allt detta inom mig. Och jag vilar inte ens någon månad innan mina föräldrar vill att jag ska jobba igen. Och jag hittar ett jobb på ett köpcenter snabbt.
Jag jobbar kanske 3 månader innan jag verkligen känner att ifall inte jag slutar så kommer jag ta mitt liv.
Jag besöker läkare och ingen ger mig den respekt eller ens tar mig riktigt på allvar. "Du är 21 år du ska inte ha ryggproblem nu" här ta receptfri smärtstillande och det är det.
Jag har röntgats med MR och inget speciellt kan hittas eller så är de inkompetenta.
Pengarna från Norge har varit slut ett tag och depressionen samt smärtan har bara växt och jag har inte levt en enda dag på bidrag eller sjukpenning.
Mina föräldrar har fått ta hand om mig fastän de själva lever jävligt knapert. Jag har ingen lägenhet och frihet för huvudet utan jag är instängd i mitt gamla pojkrum och har inte en krona på kontot och har inte haft på över 7 månader egna pengar.
Jag skäms så mycket och vill bara ha hjälp, jag kan inte ens betala för min egna medicin. Och det gör ont i hjärtat att låta päronen betala medan jag ruttnar bort.
Jag har försökt få bidrag iaf för att få komma på fötterna och kunna betala min egna medicin som en människa
Vet ni vad svaret är? Jag har ingen diagnos på mitt ryggbesvär för ingen verkar hitta något. ingen diagnos = 3 oambitösa läkare.
Och jag kan inte få det genom depression pga att jag har varit i väntetid i över 3 månader för terapeut för självmordstankar (bra Sverige)
Jag hade kunnat för längesedan men jag skämdes för en stämpel.
Jag ber er om hjälp, jag skriver detta med huvudet bultandes och kan inte sova pga den här fittrygen. Jag har tårar i ögonen, jag vet inte vad jag ska göra.
Jag får tramadol och norgesic utskrivet från läkaren. Jag får i snitt ta 10-15 tabletter per dag för att sänka smärtan. Det är inte mänskligt.
Förlåt för felstavningar och dålig formatering.
submitted by Kartofell-sauce to sweden [link] [comments]


2014.08.16 13:08 ttheman Varför ska alla ha såna för uppfattade tankar om folk?

Någonting som jag stör mig så sjukt mycket på är att så fort folk får veta att man går i tankar om att rösta på SD så ska man tydligen vara rasist. När fan kommer invandrings frågan vara okej att prata om på fler fronter än att vara för en expansion av den? Miljöpartiet får berätta om sina underbara planer om att öppna upp gränserna och låta invandrare få skaffa asyl på Svenska ambassader runt om i världen.
Tanken är super fin enligt min uppfattning och jag skulle mer än gärna låta världens alla länder ha den sortens migrationspolitik. Men tyvärr så ser våran verklighet annorlunda ut idag, vilket gör att ekonomiskt skulle det aldrig funka då alla länder har olika förmåner och endast de bästa länderna är de som skulle väljas att flytta till... Detta skulle bara i slutändan inte gynna varken de fattigare länderna här i världen eller de rikare, då vi skulle få en balansrubbning av vart folken och jobben finns.
Självklart skall alla ha en hyfsad/bra lön, MEN det skall ju vara under en mängd som landet kan ta hand om och är det så att lönen är lägre än vad man skulle önska att den var så får man kanske starta fack m.m. i dessa länder som de kan få hjälp av angående lönerna och livsstilar.
Tillbaka till ämnet.
Varför ska det anses vara rasistiskt att tro att man skulle kunna hjälpa folk på plats mer än att flytta hela landet över halva jordklotet? Om det skulle bli krig i Sverige idag skulle jag gärna vilja få bistånd så att jag kan bo i ett läger i ett grannland för att en vacker dag kunna åter uppbygga det land som vi en gång haft. Fridolin hade ett ganska bra exempel när det kommer till den här frågan.
"man måste släcka branden samtidigt som man måste hjälpa människor ut ifrån lågorna." https://www.youtube.com/watch?v=3w8nZpKyT9s 02:09
Okej låt oss ta branden i västmanland som ett exempel ska vi flytta folket som blir drabbade utav branden ner till skåne eller ska vi försöka hitta tillfälligt boende i närområdet? Jag tror nog majoriteten av alla här kommer tycka att det är mer logiskt och effektivt att låta de bo i närområdet? Självklart är krig och bränder två helt olika problem men det hjälper att förklara logiken lite. Majoriteten av folken som lyckas ta sig hit från dessa drabbade länder är ju oftast inte bland de som köp en resa för sina sista mynt eller dylikt. Det är de som faktiskt har råd att kunna färdas så långt utan att behöva fundera vilka i familjen som skall behöva räddas först. De som inte har råd att leva ett hyfsat liv under krigen finns oftast i flykt i grannländerna och behöver hjälp där på flyktingläger m.m. Är jag rasist då om jag tycker att vi borde prioritera våran hjälp till dessa läger istället för att flytta alla hit?
submitted by ttheman to svenskpolitik [link] [comments]


Abanoub Mikael - Mitt Allt (Live Skövde) Om demoner Sökning och upptäckt på YouTube - YouTube KLARA ÖHLUND- SAKNAD JAG ÄR JAG, INTE MITT FUNKTIONSHINDER Jonas Hassen Khemiri: Ett öga rött

Hitta din plats. Anni Svensson

  1. Abanoub Mikael - Mitt Allt (Live Skövde)
  2. Om demoner
  3. Sökning och upptäckt på YouTube - YouTube
  4. KLARA ÖHLUND- SAKNAD
  5. JAG ÄR JAG, INTE MITT FUNKTIONSHINDER
  6. Jonas Hassen Khemiri: Ett öga rött
  7. VÄRLDENS FARLIGASTE STRÄNDER!!

Där kan användare som inte prenumererar upptäcka dina videor. Över 200 miljoner olika videor visas dagligen på Startsidan för tittare världen över. När tittarna öppnar startsidan visar YouTube videor som de prenumererar på, videor som liknande tittare har tittat på, nya videor och mycket annat. Jag kan inte tänka mig att leva utan dig såhär och vara kär ... Jag är där du är Du kommer finna min plats du som känner mig såväl Du vet var jag finns och du kommer hitta mig där Jag vet att det finns måååånga som gör liknande serier men eftersom jag bara ÄLSKAR dessa videos så vill jag göra något liknande. I dagens video nämner jag världens 10 farligaste stränder. Jag vet inte vart du befinner dig just nu hjärtat. Men jag hoppas du är på en plats där du slipper ha ont. Där du kan dansa runt på blommiga ängar i solsken och känna dig lycklig. så jag kan utveckla mig och förklara för er. Vi medium är renare, det betyder att vi inte har andar i hemmet, vi har alltså 'rensat' i kropp, själ, omgivning än dom som inte är medium. Jag vet att jag i videon säger att jag ofta baserar mina åsikter på fakta och inte känslor. Detta är en blandning av både och. Alla vill känna sig 'normala' och känna att de har en plats ... ”Jag kan inte minnas när en roman sist gjorde mig så salig.” Arbetaren ... som vänder ut och in på både hjärnan och språket för att hitta sig själv och sin plats i världen.